I dag tar riksdagens arbetsmarknadsutskott upp ett förslag om att inordna ”bristande tillgänglighet” i diskrimineringslagen.
En skärpning av lagen ska göra det tydligt att samhället är till för alla, med eller utan funktionsnedsättning.
Att alla människor oavsett funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället ser många, inte minst politiker, som en självklarhet, både när det gäller utbildning, arbetsliv och i det dagliga livet.
Ändå har det dröjt hela fyra år sedan utredningen ”Bortom fagert tal” föreslog en lagändring innan regeringen kommit till skott med en lagrådsremiss.
Än värre är att regeringen verkar ha glömt mycket av innehållet under den långa beredningstiden.
Det mest iögonfallande missgreppet är att regeringen vill införa ett undantag från lagen för alla företag med färre än tio anställda inom områdena varor och tjänster, och inom hälso- och sjukvården.
Det låter inte som om det skulle betyda så mycket, men enligt en kartläggning hos SCB, gjord av Lika Unika, som fungerar som paraplyorganisation för förbund för personer med funktionsnedsättning, blir effekterna stora.
Hela 92 procent av företagen inom handeln kommer att undantas med det förslag som nu ligger. Inom hotell och restaurang är siffran 89 procent, inom transport 90 procent, och inom hälso- och sjukvården 93 procent.
Så vad blir då kvar?
Undantaget blir än mer anmärkningsvärt då den ursprungliga utredningen ”Bortom fagert tal” beräknade att det endast behövs små resurser för att genomföra lagen i sin helhet.
Regeringen menar i sin presentation att undantagen har syftet att inte öka byråkratin för företagen.
Och här börjar resonemanget bli kusligt.
Att många politiska partier gärna vill odla självbilden av att vara småföretagens bästa vänner är klart.
Men här handlar det om grundläggande mänskliga rättigheter, och ytterst den likabehandling av alla medborgare som hela vår lagstiftning är uppbyggd kring.
Det är illavarslande att regeringen så tydligt ställer en missgynnad grupp utanför för att inte stöta sig med potentiella väljare bland företagarna.
Det föreslagna undantaget har också fått FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) att reagera.
I sin nyligen genomförda granskning av Sverige kritiserar FN undantaget och rekommenderar regeringen att:
”ta alla lämpliga steg för att säkra att basal tillgänglighet bereds inom alla delar av samhället … utan några undantag, med hänvisning till principen om lika förutsättningar för alla”.
Det är dock inte bara jämlikheten i vardagslivet det handlar om.
Bara drygt hälften av personerna med funktionsnedsättning är i dag sysselsatta. Förutom de mänskliga aspekterna på att inte ha något jobb att gå till innebär det också ett slöseri med resurser.
Att inte ta funktionsnedsattas situation på allvar och i stället hänvisa till byråkrati underlättar knappast inträdet på arbetsmarknaden.
I samma härad återfinns den förbluffande frånvaron av kunskap om funktionsnedsättning och kön, även det en aspekt som i skarpa ordalag nu får kritik från FN.
En granskning från arbetsförmedlingen från april i år visar att 67 procent av männen med nedsatt arbetsförmåga återfinns i arbetskraften, även om inte alla har ett jobb. Motsvarande siffra för kvinnor är endast 55 procent.
Någon förklaring till skillnaden finns inte och något försök att kartlägga orsaken har inte gjorts.
FN:s kritik är alltså i högsta grad befogad.
Regeringen har en lång väg kvar att gå. Förslaget ska debatteras i kammaren den 23 juni. Förhoppningsvis har lagrådsremissen hunnit ändras till dess, så att inte regeringen redan nu skjuter en i grunden bra ambition i sank.
UPPDATERING:
När riksdagens arbetsmarknadsutskott behandlade frågan den 5 juni 2014 gav majoriteten regeringen bakläxa. Utskottet sade ja till lagrådsremissen men uppmanade regeringen att ta bort det föreslagna undantaget för små företag.
Regeringspartiernas ledamöter i utskottet reserverade sig.
