Sharon Lockhart tittar närmare på bakgårdarnas barn i filmen Podwórka (2009).  Foto: Sharon Lockhart

Sharon Lockhart tittar närmare på bakgårdarnas barn i filmen Podwórka (2009). Foto: Sharon Lockhart

Tittar man bara lite hastigt på den nästan halvtimmeslånga filmen Podwórka av Sharon Lockhart (född 1964) är risken stor att man inte upptäcker allt som sker i den. Den är inspelad på några bakgårdar i den polska staden Łódz och det vi ser är hur några barn leker där.

Trots att miljön inte är det minsta anpassad för barnen, syns leken om man stannar upp och börjar följa med i de till synes händelselösa skeendena. Då ser man att barnen är i färd med att upptäcka och skapa egna världar. Som barnet som undersöker de våta spåren på asfalten efter en trehjuling som körts tvärs genom en liten vattenpöl.

Den som förstår polska ska även kunna höra hur barnen själva kommenterar sin lek och det faktum att de blir filmade.

En av de unga som Sharon Lockhart lärde känna i Łódz 2009 har i dag hunnit bli tonåring och det är som sådan vi möter henne i utställningen Milena, Milena på Bonniers konsthall. I en svit bilder är Milena nu närvarande mitt i utställningen, samtidigt som hon lite trotsigt döljer delar av ansiktet för oss betraktare.

Just vikten av att återkomma och verkligen ta sig tid påpekades också av regissören Suzanne Osten under ett samtal om barn i kulturen, på barns villkor, i samband med utställningen. Är arbetet långsiktigt vågar man också misslyckas utan att det skadar det förtroende som byggts upp, sade hon.

Om Sharon Lockharts uthållighet och förmåga att skapa just sådana relationer är ett exempel på hur konsten kan få oss att lyssna mer uppmärksamt på dem som inte alltid hörs är Annica Karlsson Rixons senaste verk Här är vi ett annat.

Ur Annica Karlsson Rixons verk Här är vi. Verket, en serie bilder där betraktaren kommer närmare och närmare pionjärer inom hbtq-rörelsen, hänger i trapphuset på ett  seniorboende för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera på Gärdet i Stockholm.

Ur Annica Karlsson Rixons verk Här är vi. Verket, en serie bilder där betraktaren kommer närmare och närmare pionjärer inom hbtq-rörelsen, hänger i trapphuset på ett
seniorboende för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera på Gärdet i Stockholm.

Foto: Annica Karlsson Rixon

Foto: Annica Karlsson Rixon

Det finns på ett seniorboende för hbtq-personer på Gärdet i Stockholm och består av ett grupporträtt och av en fototapet som förändras lite mellan varje våningsplan i trapphuset som det placerats i. Annica Karlsson Rixon har samlat några av alla de män och kvinnor som på olika sätt varit pionjärer inom den svenska hbtq-rörelsen.

Utanför hissarna vid entréplanet syns de mest som små prickar i ett grönskande landskap. Men för varje våningsplan kommer de närmare för att på högsta våningen stå helt framför oss stolt vinkande.

I den bok som gavs ut i samband med Här är vi intervjuas och skriver några av dem som är med i den stora gruppbilden. Deras erfarenheter finns där att lyssna på och Annica Karlsson Rixon gör med sitt verk mig och alla andra uppmärksamma på dem, precis som Sharon Lockhart får oss att lyssna på en betydligt yngre generation.

Men båda finns här och nu om vi bara, som dessa konstnärer, tar oss tid att se efter ordentligt.

Thomas Olsson