Känslan av att vara våldtagbar

Din dotter är fortfarande oskuld. Men om du skickar henne i en osäker taxi kan det gå fel …

Så löd en inte helt, får man hoppas, genomtänkt annons för ett taxibolag härom månaden. Det blev en så kallad läsarstorm. Men är inte de kraftiga reaktionerna något hycklande? Att kvinnor ska passa sig är ju ingen direkt ovanlig tanke, även om den sällan blåses upp i en tidningsannons.

För att det existerar en särskild form av våld mot kvinnors kön år något varje flicka lär sig. Vi fullkomligt översköljs ju av våldtäkter. Från slentrianskrämsel på skolgården, eller numera i olika nätforum, till otaliga böcker, filmer, nyhetsartiklar, manifestationer och debatter i ämnet. Skulle man utgå från frekvensen av våldtäkt i diverse diskussioner skulle det innebära att alla kvinnor har blivit eller kommer att bli våldtagna.

Ulrika Dahl är lektor i genusvetenskap och ett geni. Jag har aldrig träffat henne. Men jag läser vad hon skriver, och hon har funnits i min fysiska periferi sedan jag hittade någorlunda hem i universitetsvärlden. Vi kunde vara på samma fester. Gå på samma seminarier. Jag kände någon som kände henne. Som kunde berätta hur hon alltid målade läppar och naglar knallröda och tog på sig de högsta av klackar när hon skulle föreläsa för andra professorer och lektorer.

Det här var innan queer var ett begrepp. De feministiska kretsarna runt millennieskiftet gav mig många svar. Men det var något som skavde. Trots att dessa kretsar satte ord på sådant som jag, som kommer från ett allt annat än akademiskt hem, aldrig kunnat uttrycka fanns det fortfarande en tvångströja. Reglerna var tydliga även här: musiksmak, smink, skor, hårfärg. Som den ”objektifierade kvinnan” fast tvärtom. Jag anpassade mig. Och blev helt tagen när jag såg denna Ulrika Dahl svischa förbi i sitt platinablonderade hår och sina kortkorta kjolar, OCH med den skarpaste hjärnan av alla.

Nu har hon släppt essäsamlingen Skamgrepp. Själv är jag äldre och i dag är feminismen friare. Men i kapitlet Rädslans (virtuella) geografi blottar hon ännu ett skavsår i mig.

Inställningen till våldtäkt har alltid varit självklar för mig. Jag vet inte hur många diskussioner, manifestationer, uppror, debatter jag deltagit i. Än mindre hur många filmer eller nyheter jag sett och läst om att ännu en kvinna blivit våldtagen. Jag vet däremot exakt hur det känns i magen. Jag har aldrig utsatts för detta vidriga. Men en våldtäktsscen berör på samma sätt som när jag bevittnar något väldigt obehagligt jag faktiskt har varit med om.

I boken lanserar Ulrika Dahl begreppet våldtagbar. Och jag inser att det är vad jag lärt mig vara. Som ung var jag aldrig rädd när gick hem sena nätter. Jag valde vilken väg jag ville gå, och hade alltid musik i öronen. När jag i 25-årsåldern provade på feministiskt självförsvar stod det dock klart för mig att så gör man inte. Under presentationen skulle vi berätta vilken strategi vi hade när vi gick hem själva på kvällarna. Jag blev helt ställd. Många svarade att de krampaktigt höll sina nycklar likt ett knogjärn. För att inte verka dum stammade jag fram något om nycklar.

Så först nu, när jag närmar mig 40, inser jag baksidan av all denna väljvilja. Jag har anpassat mig igen. Jag slutade lyssna på musik när jag gick själv. I stället har jag telefonen i ständigt beredskapsläge. Jag undviker att gå över fältet hem fast det är som vackrast när det skymmer. Jag har krympt. Trots att sannolikheten att jag ska bli våld­tagen är mycket liten.

Jag kommer att göra allt i min (visserligen högst begränsade) makt för att min dotter aldrig någonsin ska behöva känna sig våldtagbar. Tack igen Ulrika Dahl!