Att det finns två svenska lärarfack gör dem svagare, och det utnyttjas av politiker som sätter den utbildningspolitiska agendan i Sverige, konstaterar Peter Lilja i sin avhandling i pedagogik vid Malmö högskola.

Peter Lilja, som är gymnasielärare i samhällskunskap och religionsvetenskap, har analyserat hur begreppet professionalism används av de två lärarfacken, Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund (LR).

I sin avhandling utgår han från de båda fackens inställning till två stora reformer: lärarlegitimationen samt den nya lärarutbildningen som delar upp utbildningen i olika examina – förskollärare, grundskolelärare, ämneslärare och yrkeslärare.

Både facken kräver professionalisering för att stärka läraryrkets status, men de menar helt olika saker. Något som, enligt avhandlingen, bottnar i djup oenighet om lärarens egentliga kunskapsbas.

I Lärarförbundet lever idén att läraryrket är ett yrke där lärandet är den gemensamma yrkesbasen. Förbundet var därför kritisk till den nya lärarutbildningen som startade 2011. LR däremot driver en mer traditionell linje som trycker mycket hårdare på ämneskunskaperna.

– Lärarfacken använder talet om lärare som professionella för att kunna ställa krav på högre lön och status. Men på det sättet frikopplas samtidigt diskussionen om lärarprofessionalism från lärares vardagliga arbete i klassrummet, säger Peter Lilja i en kommentar om avhandlingen.

Hans slutsats är att lärarna förlorar på att ha två förbund i stället för ett.

– Att det finns två svenska lärarfackförbund som kämpar om utrymme gör dem svagare och det utnyttjas av politiker som sätter den utbildningspolitiska agendan i Sverige.