Martin Klepke webbledartopp

Miljöpartiets jämställdhetssatsning har fått kritik.

Och efter partiets kongress i helgen återfinns för en gångs skull en snarlik kritik från såväl liberalt som socialdemokratiskt håll.

Miljöpartiets feminism är för de privilegierade och gagnar ”svenska medelklasskvinnor” skriver DN i en osignerad ledare och ”de kvinnor som framförallt får mer makt genom Miljöpartiets agenda är tjänstemannakvinnor”, skriver Agneta Berge på Politism.

En feminism för de redan välsituerade, alltså.

Men hur Miljöpartiets feminism borde se ut råder det högst delade meningar om mellan DN respektive Berge.

Där DN har den internationella jämställdheten för ögonen ser Agneta Berge hellre till den orättvisa som svenska arbetarkvinnor lever under.

Det är dessa kvinnor feminismen måste utgå ifrån för att stärka kvinnors ställning i grunden, menar hon.

Det är lätt att konstatera att Berges syn på närområdet i stället för på världen är relevant.

Hur vedervärdigt det än är på andra ställen i världen, med grovt kvinnoförtryck, osäkra aborter och sexuell exploatering, är det strukturella könsförtrycket vi ser i Sverige inget vi kan blunda för.

Som redan Kvinnomaktutredningen visade på 1990-talet är en del av kvinnors eftersläpning i löneutvecklingen en konsekvens av det ojämna uttaget av föräldradagar, en eftersläpning som ger eko under hela livet och även försämrar kvinnors pensioner.

Därutöver jobbar tiotusentals kvinnor bland Kommunals medlemmar i dag ofrivillig deltid.

Trots att Sveriges Kommuner och Landsting bedömt att 225 000 personer behöver anställas inom vården fram till år 2023 har dessutom antalet visstidsanställda inom vården ökat i stället för att minska.

Kommunal kunde nyligen visa att visstidsanställningar dessutom är ett sätt att sänka de visstidsarbetande kvinnornas löner jämfört med om de haft fasta anställningar.

Det bakvända med debatten runt dessa företeelser är att löneskillnader mellan könen som beror på ojämnt föräldrauttag, fler visstidsanställda och ofrivilliga deltider i statistiken ofta beskrivs som ”sakliga” löneskillnader.

Det är en beteckning som gömmer verkligheten, att skillnaderna är en följd av en strukturell ordning i samhället där kvinnors löner, arbetstempo och arbetsmiljö är en följd av den struktur vi aktivt har skapat.

Visst är det bra att Miljöpartiet anser att löner ska vara jämställda och att de vill ha jämn representation i styrelser.

Men för att nå en feminism som verkligen förändrar bör de se mer till de fundamentala strukturer som de hitintills inte berört.