”Med all den spya du förtjänar”.
Så lyder orden som avslutar ett mejl jag fick häromdagen.
Jag förmodar att det är en man som skrivit mejlet. Som avsändare står ”Anders” men eftersom namnet med all säkerhet är påhittat kan personen i och för sig vara vem som helst.
De här dagarna får jag många mejl med samma dubiösa uttryckssätt.
Skälet är att jag har kritiserat Sverigedemokraternas valaffisch inför EU-valet där de upphöjer förekomsten av romska tiggare på våra gator till en av EU-valets viktigaste frågor.
Och faktiskt, detta kanske är EU-valets viktigaste fråga, åtminstone om vi vill ha något uträttat i EU. Inte de romska tiggarna naturligtvis.
Men synen på våra medmänniskor.
Det är knappast tiggarna i sig som Sverigedemokraterna ser som ett hot, även om Jimmie Åkesson föga förvånande i riksdagens EU-debatt nyligen deklarerade att han aldrig ger dem några pengar.
I stället är det intoleransen som Sverigedemokraterna vill lyfta fram. Med intoleransen som grund vill Sverigedemokraterna skapa ett ”vi” som ska ge partiet röster.
Alla som värjer sig mot propagandan uppfattas per definition som ”de andra” och blir lovliga byten för partiets intolerans.
De blir spyor.
Upplägget är lika logiskt som frånstötande.
Men denna Sverigedemokraternas intolerans, som seglar på Europas ökande främlingsfientlighet och rasism, gör valet på söndag ännu viktigare, inte bara ur ett humanistiskt perspektiv utan också om vi över huvud taget vill nå framsteg och resultat.
För vilken politik är det egentligen som Sverigedemokraterna signalerar att de vill föra i EU-parlamentet?
För facket har de främsta frågorna på EU-nivå länge varit att skapa regler för sociala krav, rimliga anställningsvillkor och kamp för kollektivavtalen.
Här finns också kraven på att Europas allt girigare banker måste regleras hårdare för att inte skapa kriser som vanliga arbetare får betala.
Det Sverigedemokraterna lyfter fram som främsta uppgift i EU är ingenting av detta. Det är i stället att vi ska se ner på dem som går bredvid oss, de som jobbar vid vår sida på sjukhus eller i industrin. Och de vill att vi ska förakta de allra värst utsatta, de romska tiggarna på våra gator.
Här riktas inga krav mot de beslut som tas i bankernas och företagens styrelserum. Här finns ingen handlingskraft för arbetstagares rättigheter.
Genom att bilda en gemenskap runt intoleransen ska vi alla i stället samlas kring ett förakt mot våra medmänniskor.
Och vad händer då med de viktiga frågorna för Sverige löntagare, när arbetare i stället ställs mot arbetare och anställda ställs mot tiggare?
För varje framgång för de främlingsfientliga minskar kraften att driva den riktiga kampen.
Det är visserligen inte bara Sverigedemokraterna som för in frågor i årets EU-val som känns som vingslag från en härjat Krigseuropa.
Moderaterna har, som Arbetet tidigare redogjort för, på EU-nivå fört en politik runt jämställdhet och abort som ligger långt ifrån den samsyn runt kvinnors rätt till sin egen kropp som 1975 ledde fram till den svenska abortlagstiftningen.
För att kunna skapa en motkraft som tillvaratar vanliga människors intressen i EU och inte ställer män mot kvinnor och arbetare mot varandra, så behövs tvärsemot Sverigedemokraters och moderaters linjer en politik som riktar kraven mot de platser där besluten tas.
Att upphöja främlingsfientlighet, rasism och kvinnoförakt till styrande politik i EU går emot all medmänsklighet. Men det förstör också möjligheterna till en förändring.
Inga skulle fröjdas mer över att Sverigedemokraterna tog plats i EU-parlamentet än samvetslösa arbetsgivare och vinsthungriga bankägare.
