Måttliga lönelyft – ändå hög arbetslöshet

Statliga Konjunkturinstitutet hävdar att dämpade ­löneökningar kommer att leda till lägre arbetslöshet. Men hittills syns inga tecken på att löftena infriats.

I maj för tre år sedan kom Konjunk­turinstitutet med sin årliga lönebildningsrapport. Den omfattande avtalsrörelsen 2011/2012 stod då inför dörren.

Rapporten, vars syfte är att redo­göra för de samhällsekonomiska förutsättningarna för löneförhandlingarna så att parterna kan ”uppnå samsyn”, hade ett glasklart budskap: ”Det är möjligt att uppnå en arbetslöshet nära de låga nivåerna på 1980-talet. Men en varaktigt lägre arbetslöshet på 5 procent förutsätter att lönerna inte ökar mer än 3,1 procent per år under 2012 till 2014.”

Längre in i rapporten framgick att en sådan utveckling också krävde att lönerna därefter inte fick stiga mer än 3,7 procent per år.

I dag är det få som hävdar att arbetslösheten är på väg mot 80-talsnivåer. Numera bedömer Konjunkturin­stitutet att den lång­siktigt hållbara arbetslösheten ligger strax över 6,5 procent. Detta trots att lönerna ökat betydligt långsammare än riktmärkena från 2011. 2012–2014 blev ökningstakten 2,8 procent per år, och för de kommande åren tror de flesta prognosmakare på lönelyft strax över tre procent.

– Konjunkturinstitutets tidigare mycket förenklade syn, att bara för att man håller tillbaka löneökningarna så kommer arbetslösheten att minska, stämmer helt enkelt inte, säger Göran Zettergren, chefekonom på TCO.

– Den största positiva effekten på sysselsättningen, om man håller tillbaka lönerna, kommer av att Riksbanken då kan svara med lägre räntor, eftersom inflationstrycket blir lägre. Nu har banken inte svarat på den mycket återhållsamma lönebildningen, och då finns det inte så mycket för parterna att bidra med, fortsätter han.

Även LO-ekonomen Mats Morin framhåller räntepolitikens roll.

– Lönebildningen har skött sig, men det har inte Riksbanken, säger Mats Morin.

Han delar dock inte bedömningen att löneökningarna har varit återhållsamma.

– Parterna har tagit ut det löneutrymme som finns, inte för lite. Att ökningarna är lägre än KI:s riktmärken beror på att ekonomin utvecklats sämre, säger Mats Morin.

Göran Hjelm är forskningschef på Konjunkturinstitutet och ansvarig för de senaste årens löne­bild­nings­rapporter. Han ger en tvådelad förklaring till att arbetslösheten inte sjunkit trots låga löneökningar.

– Konjunkturen blev klart sämre än vad som förutspåddes våren 2011. Det ligger bakom att den faktiska utvecklingen av arbetslösheten blev sämre, säger Göran Hjelm.

Däremot framhåller han andra orsaker till att inte heller den långsiktigt hållbara arbetslösheten har sjunkit på det sätt som institutet förutspådde för tre år sedan.

– Matchningen fungerar sämre än vi trodde, säger Göran Hjelm. Då visade inte indikatorerna på en betydande försämring, men nu ser vi att rekryteringstiderna är långa trots hög arbetslöshet.

– Dessutom har vi haft en oväntat kraftig ökning av arbetskraften, och många av dem som kommer ut på arbetsmarknaden förefaller inte ha de kunskaper som efterfrågas.

Han håller därför inte med om att betydelsen av återhållsamma löneökningar överdrevs.

– Andra faktorer, som matchningen, var inte uppe på bordet då, eftersom det inte hade hänt så mycket under 2000-talet. I stället såg vi fram mot hyfsat goda tider, och då var det naturligt att visa hur parterna kan påverka utvecklingen.

Även Ann Öberg, chefekonom på Svenskt Näringsliv, betonar att försämrade ekonomiska förutsättningar kommit att ta överhanden i förhållande till lönebildningen.

– En utveckling som sannolikt har större långsiktiga effekter på arbetslösheten är den försämrade matchningen på arbetsmarknaden. Detta innebär att en svagare löneutveckling, som påskyndar konjunkturåterhämtningen, behöver kombineras med strukturreformer som får ned den långsiktigt hållbara arbetslösheten, säger hon.