Debatt

”Arbetares rätt trycks tillbaka”

Arbetsrätten i EU handlar mer om juridiska spetsfundigheter än politisk vilja. Vi vill sätta människors villkor före den fria marknadens, skriver Vänsterpartiet.

I valet till Europaparlamentet den 25 maj erbjuds väljarna en chans ta ställning för fackliga rättigheter, starka kollektivavtal och en rättvis behandling av alla arbetstagare. I dagens EU är arbetsrätt och kollektivavtal underordnade EU-rätten, vilket ivrigt påhejas av högern både ute i Europa och här hemma i Sverige. Moderaterna gör ingen hemlighet av att de vill pressa tillbaka arbetares rättigheter till fördel för marknaden.

På moderaternas valupptakt inför EU-valet uttryckte Fredrik Reinfeldt sin motvilja mot att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige. Fredrik Reinfeldt ser kollektivavtal som handelshinder. Effekten av Reinfeldts och hela den europeiska högerns politik är att lönerna dumpas och utländska arbetare utnyttjas.

Vi i Vänsterpartiet anser att fri rörlighet inom EU är positivt. Men vi tycker att arbetarnas frihet är mer värd än marknadens. Det är därför vi är en stark förespråkare av likabehandlingsprincipen. Alla ska ha rätt till de löner och arbetsvillkor som regleras i lagar och kollektivavtal i det land där man arbetar, oavsett var man är född eller bosatt. Om du jobbar i Sverige ska det inte spela någon roll om du kommer från Varberg eller Warszawa.

Arbetsrättsliga frågor har efter EU-inträdet allt mer kommit att framstå som juridiska spetsfundigheter snarare än politisk vilja. Högerpolitiker som inte vill se förbättrade arbetsrättsliga villkor kan på så sätt slippa att ens ta ställning till konkreta problem på arbetsmarknaden. De kan bara hänvisa till att villkoren inte går att förbättra enligt EU, och dra ut på saker länge, med hänvisning till att ”rättsläget är oklart”.

Ett exempel är EU-domstolens olika beslut i frågan om utstationerade arbetstagare, alltså människor från ett EU-land som under en period arbetar i ett annat land. Den mest kända domen är den så kallade Laval-domen, som begränsade fackföreningars möjligheter att använda stridsåtgärder för att få till förbättrade villkor för utstationerade arbetstagare. Domen byggde på principen om den fria rörligheten, som alltså alltid ska gå först enligt EU-domstolen.

De svenska borgerliga partierna tyckte uppenbarligen att domen var bra – trots stundtals en annan retorik – eftersom de lagändringar som sedan gjordes i Sverige gick ännu längre än vad EU krävde.

I och med dessa beslut har det blivit tillåtet för arbetsgivarna inom EU att behandla människor olika beroende på varifrån de kommer, utan att facken kan ta till effektiva konfliktmedel. När företag kan satsa på att välja det billigaste alternativet för att få ett arbete utfört, ställs människor med olika ursprung mot varandra.

I EU-länder som drabbats hårt av eurokrisen har EU satsat pengar och prestige på att rädda bankerna, men samtidigt krävt försämringar av arbetsrätten och nedskärningar i offentlig sektor, något som självklart ökar arbetslösheten och ytterligare undergräver löntagarnas ställning. Kvinnor har drabbats dubbelt av försämrad välfärd och inskränkningar i arbetsrätten. För att få lån har länderna tvingats acceptera en ren högerpolitik som har förvärrat situationen. Hundratusentals människor lämnar krisen i sina hemländer för att söka försörjning på annat håll. När högern vänder de arbetarna ryggen står vi upp för deras rättigheter och värnar deras möjligheter att få ett jobb med schysta villkor.

Det spelar roll vilken regering vi väljer den 14 september och vilka företrädare vi skickar till EU-parlamentet den 25 maj. Det är möjligt att påverka innehållet i EU:s olika direktiv och att börja ifrågasätta den marknadsliberalism som EU bygger på. Människors villkor måste gå före den fria marknaden. Politisk vilja ska inte maskeras bakom dunkel juridik. Alla människor är lika mycket värda och ska behandlas lika. Därför vill vi vara arbetstagarnas medspelare i EU.

Jonas Sjöstedt
ordförande i Vänsterpartiet