”Det dröjde många år innan han kom igång med skrivandet. Livets verklighet hade satt käppar i hjulet men när han väl kommit igång hade han hunnit få så mycket livserfarenhet att han bestämt sig för att inte leka konstnär och skriva konstigt. Han hade också tänkt att en sådan medfödd gåva förpliktar. Han skulle, på det naturligt enkla språk som var hans eget, ge röst åt dessa generationer människor som i detta nordliga område skapat sig ett liv i detta karga klimat.

Det hade säkert funnits en genare väg till författarskapet än den som blev hans. Det tog tjugotre år från det han fick veta att han hade en medfödd förmåga att formulera sig skönlitterärt tills första boken utkom. Men efteråt har han förstått att den genare vägen, om den lyckats, skulle gjort honom till en annan författare än den han blev.”

(Ur det självbiografiska kapitel 15 i Längtan hem av Gunnar Kieri)

Första delan av den självbiografiska sviten, "Av dig blir det ingenting”, med omslagsbild av Dan Jonsson (Arbetarkultur 1976)

Första delen av den självbiografiska sviten, ”Av dig blir det ingenting”, med omslagsbild av Dan Jonsson (Arbetarkultur 1976)

Genom hela Gunnar Kieris verk finns en sympatisk motvilja mot att vara författare, uppblandat med stolthet. Han vägrar att ställa sig ovanför dem han skildrar, och gör en dygd av att ge berättelserna en ram, där författaren och det skildrade levnadsödet är jämlika.

Delvis är det därför han når fram så bra. Och så är det språket, lika varsamt som knotigt håller det kontakten med läsaren hela tiden.

StorsienHan började med lokal arbetarrörelsehistoria. I skildringen av arbetslägren för vänsterfolk, 1:a arbetskompaniet Storsien står Ivar Sundström för faktaavsnitten, medan Kieris litterära skildringar återberättar lägerlivet inifrån.

Uppföljaren Vi lovar att inte svika är en riktig roman, som skildrar hunger och facklig kamp under 1930-talet, med tonvikt på flottningsstrejken i Kalix älv.

Flottning är också centralt i första delen av den självbiografiska romansvitens första del, Av dig blir det ingenting, som utkom 1976 och följdes upp av Jag ska ändå inte stanna (1978).

Fortsättningen Varför skulle jag ljuga och Är han inte svensk, 1982 respektive 1985, är bestående vittnesbörd om livet i exilen, efter de stora folkomflyttningarna, den tid när AMS lästes ut ”Alla måste söderut” istället för Arbetsmarknadsstyrelsen.

sjbiogrKieri

Samtidigt innehåller de självbiografiska böckerna en växande uppgörelse med förtrycket av den Tornedalsfinska minoriteten, och man anar att det finns ett syfte här att berätta för dem vars identitet inte marginaliserats hur det känns.

Mig veterligen har ingen satt in Kieris böcker i ett postkolonialt perspektiv, men släktskapen med skildringar av subalternitet från många håll av världen är uppenbar, också i de historiska verken Pil med järnskodd spets. Färden mot Jukkasjärvi, När tranorna vänder åter och Finnmarken brinner.

Bara ett liv (ORd&Visor förlag, 2001).

Bara ett liv (Ord&Visor förlag, 2001).

Han har också skrivit samtidsromaner som gör anspråk på att gestalta Tornedalsfinnarnas erfarenhet, och gör det med stor relevans. Göran som minns sitt liv i romanen Bara ett liv (2001) har följande minne från småskolan:

”Dessa oändligt långa dagar. Lärarinnan pratade och skrev, boostaavia, bokstäver på svarta tavlan. Inte ett ord förstod han. Han smygtittade på de andra förstaklassarna och såg att inte heller de förstod någonting. De hade börjat med bokstaven A, skrivit på papper och ljudit, fortsatt sedan med bokstav efter bokstav. Skojat på rasterna. A som i asti paskhaan (trampa i skiten), K som i korjaa pois (städa bort).

Lärarinnans vassa röst, gapiga läpprörelser, överdrivet tonande av bokstäver, och så de obegripliga orden, dagarna i ända. När de började känna igen bokstäverna och kunde uttala dem någorlunda fick de läsa högt ur en bok tills de kunde utantill men de förstod inte orden. ”

Denna minnesbild berättar mycket om maktens väsen. Man associerar till bibelordet ”bokstaven dödar, men anden ger liv”.

NimrodFör liv finns det också gott om i Kieris böcker. Stilla stunder i naturen, men också vilda ögonblick av uppror och uppbrott som länge mognat fram. En god introduktion till hans verk är urvalsvolymen Nimrods källa, som kom ut 2004 – märkligt nog har han klippt samman bitar ur tidigare böcker till nånting som fungerar som en helhet. Det är nog tonfallet som bär. Och lyssnandet. Och viljan att dela sin värld med läsaren.

Nya boken Längtan hem är också mycket läsvärd. Kronologiskt ordnade berättelser från olika skeden av det senaste århundradet, lika fulla av empati som alltid.

Gunnar Kieri

är född 1928 och bor i Norrbotten. Han har publicerat sexton böcker, senast Längtan hem, utgiven av Tidningsföreningen i Kiruna. Han är även en av mycket få levande författare med ett eget litterärt sällskap, Gunnar Kieri-sällskapet, som bildades 2011.

På hemsidan norrbottensförfattare.se presenterar han sig så här:

”169 centimeter lång. Bruna ögon. Skonummer 42. Något kutryggig och går utåt med fötterna. Skulle jag blivit född till hund hade jag avlivats som valp. Eftersom det inte finns lika stora krav på människor som på hundar fick jag leva.”

Seminariet där han medverkar tillsammans med brorsdottern Katarina Kieri och Curt Jonsson äger rum i ABF-huset Sveavägen 41 Stockholm på lördag den 24 maj kl 13. Entré 60 kronor.

Arrangörer: ABF Stockholm, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Föreningen Norden, Sällskapet Gunnar Kieris Vänner, tidningen Arbetet och Tornedalingar i Stockholm