Det var inte bara Gripenaffären som avhandlades i den schweiziska folkomröstningen i söndags.
Schweizarna fick också ta ställning till – och röstade ned – ett förslag om höjd lagstadgad minimilön. Enligt förslaget, som initierades av schweiziska LO, fackunionen Gewerkschaftsbund, skulle minimilönen höjas till hela 175 kronor i timmen.
Det här är en omröstning som givit eko i omvärlden och som utsatt de schweiziska facken för hård kritik.
I Londontidningar har den schweiziska omröstningen lyfts fram som ett skräckexempel på vad som händer om fackens inflytande ökar, med svagt grundade förutsägelser om ökad arbetslöshet om kraven skulle gått igenom.
Schweizarna har dock redan mycket höga löner och förslaget skulle endast få direkt effekt för den tiondel av löntagarna som ännu ligger under 175 kronor i timlön.
Nå, är då detta ett bra initiativ eller inte?
Schweiz ekonomi är speciell i och med att landet, som i stort sett saknar egna råvaror, främst baserar sitt välstånd och sin låga arbetslöshet på förädling, finansmarknad och turism.
Men då prisnivån är betydligt högre än i Sverige motsvarar den föreslagna högre minimilönen inte på något sätt en motsvarande höjning av köpkraften som samma summa skulle leda till i Sverige.
Den schweiziska omröstningen får därmed i första hand ses som en pragmatisk alternativ strategi för facklig verksamhet.
I ett samhälle där löner fastställs både genom förhandlingar och i lag är det mer naturligt att försöka gå båda vägarna för att få till stånd förbättringar.
En höjning av minimilönerna skulle på sikt sätta en viss press uppåt på lönerna för alla anställda, men får främst ses som ett försök att minska inkomstspridningen.
Den schweiziska omröstningen är alltså inte så udda som den verkar.
I svensk översättning motsvaras den av LO-fackens ambition att hålla uppe ingångslönerna, också det ett sätt att minska inkomstspridningen och göra lönesättningen mer jämställd.
I Sverige är det dock förhandlingsvägen och inte lagstiftning som gäller.
Att facken i Schweiz anpassar sig till landets rådande system för att tillvarata sina medlemmars intressen är inte underligt.
Det underliga är den motreaktion som – med argument som klingar välbekanta från den svenska alliansregeringen – hävdar att ännu större ojämlikhet och orättvisa är vad som är bäst för de lägst avlönade.
