Martin Klepke webbledartopp

Orden ”ordning och reda” har inte levt ut sin roll på svensk arbetsmarknad, speciellt inte när det gäller bemanningsföretagen och det traditionella fackliga arbetet.

Och även om verkligheten visat upp en rad försämringar under åtta år av alliansstyre tog IF Metalls kongress för en stund sedan det positiva beslutet att förhandlingsvägen försöka nå en lösning för både större trygghet för de anställda och en långsiktig förbättring av företagens lönsamhet.

Ordning och reda måste gälla även om alliansregeringen gjort sitt bästa för att försvåra för parterna att självständigt nå en lösning om hur denna ordning ska fastställas.

Ingen på IF Metalls kongress som avslutas i dag var nog heller villig att överge strävan efter ordning och reda, och efter dagens debatt om bemanningsföretagens roll på svensk arbetsmarknad stod det också klart att strävan hos samtliga kongressdeltagare som stod upp i talarstolen var densamma: Missbruket av bemanningsföretagen måste stoppas.

Frågan var hur.

Den motion som de delade meningarna slutligen formades kring hade som krav att IF Metall aktivt ska verka för ”att arbetsgivare enbart ska få möjlighet att hyra in vid tillfälliga behov”.

Och visst framstår motionens krav som en självklarhet utifrån bemanningsföretagens egentliga funktion, att smidigt kunna reglera förändringar i arbetsbelastning.

Men ska förbundet försöka nå denna självklarhet genom att kräva nya lagar eller, som förbundsstyrelsen ville, genom att driva förhandlingar?

Mot motionen ställdes därför förbundsstyrelsens förslag att anse motionen beaktad i det fortsatta arbetet att i första hand finna en förhandlingslösning, en linje som vann med röstsiffrorna 173 mot 138.

Att en motion till en IF Metall-kongress över huvud taget kan formuleras runt denna självklarhet att inhyrda ska användas vid arbetstoppar visar hur långt ifrån en fungerande verklighet vi är i dag.

Vi har sett en rad företag byta ut hela avdelningar från fast anställda till inhyrda bemanningsanställda. På andra företag har kvoten bemanningsanställda satts betydligt högre än vad som är motiverat utifrån förändringar i arbetsbelastningen.

Det här är betydligt viktigare för hela den svenska industrins framtid än vad dagens politiska majoritet vill inse. I den mest välvilliga tolkningen, den tolkning som vår arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) gärna hänvisar till, hjälper uppluckrade regler runt inhyrd personal företagen att anställa.

Återigen ekar alltså regeringens strategi för jobben: Fler osäkra anställningar och nedbankad löneutveckling ska göra arbetskraften billig och lätt utbytbar. Efter åtta år av hög arbetslöshet står det klart att strategin har misslyckats.

Strategin har dock fler och värre följder än hög arbetslöshet.

För arbetaren riskerar rubbade maktförhållanden mellan fack och arbetsgivare att ge sämre löneutveckling och svårigheter att upprätthålla en god arbetsmiljö.

Men även för arbetsgivaren ger det insiktslösa systemet med billig och utbytbar arbetskraft på sikt en mycket stor försämring.

Det begränsar möjligheterna att hålla en tillräckligt hög kunskaps- och kompetensnivå inom företaget. Bemanningsföretagens utveckling bildar därmed en hämsko mot utveckling och om- och nydaning i den ständigt pågående strukturomvandlingen.

På sikt hotas därmed de svenska företagens konkurrenskraft och lönsamhet, något som är ett hot mot hela den svenska ekonomin.

Svenskt Näringslivs återkommande pejling av hur lätt eller svårt företag har att rekrytera rätt personal till sin verksamhet har de senaste åren visat på alarmerande siffror.

Det lär bli ännu värre siffror om inte anställningsformerna förändras och kompetens, konkurrenskraft och långsiktighet sätts framför kortsiktiga vinster genom billig och utbytbar personal.

I de värsta stunderna kan nog betydligt fler än ledamöterna på IF Metalls kongress misströsta om denna insikt verkligen nått fram till arbetsgivaren och om det verkligen är möjligt att nå en mer långsiktigt hållbar linje genom avtal.

Att facket avhänder sig sitt skarpaste vapen, den fria avtalsrätten mellan parterna, och i stället förlitar sig på lagstiftning är dock en vansklig väg.

Vi har sett en insiktslös regering gå andra vägen, och genom lagvägen försämra för svensk industris framtid med det misslyckade stridsropet att det ”skapar jobb”.

Att föreslå hårdare regler och lagar är förståeligt utifrån dagens situation, men kongressen valde nog en på sikt mer gynnsam väg, att lägga ännu mer krut på att med sedvanligt fackligt arbete försöka nå en lösning.

Men det är samtidigt en diskussion som går långt utanför IF Metalls arbete. Parallellt behövs därför ett än mer fördjupat samarbete över förbundsgränserna.