Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd
Överraskande väl passar Karin Boyes ord i dikten ”I rörelse” in vid läsningen av Finanspolitiska rådets årliga rapport som kom i måndags.
Statens plus och minus går inte ihop, slår rådet fast, och regeringen klarar inte överskottsmålet. Återigen kritik från regeringens eget expertorgan, alltså.
Men det finns en dimension som saknas i Finanspolitiska rådets rapport, det är själva resan.
Att överskottsmålet inte nås svider naturligtvis för en finansminister som vill framstå som den bästa rikshushållaren Sverige kan ha.
Men rådets bollande med siffror får inte skyla den mänskliga aspekten av den hushållning som Anders Borg förespråkar, där människor far illa under hög arbetslöshet, sänkt a-kassa och allt sämre skolresultat.
Och det har faktiskt bara marginellt att göra med om överskottsmålet nås 2017 eller 2019.
Människors vardag bestäms i stället av hur våra tillgångar fördelas på vägen dit.
Finanspolitiska rådets årliga kritik över siffror kan med fördel i stället tas som en ständigt återkommande indikator på all den nedmontering av folks vardag som skapas genom Anders Borgs budgetar.
I år är det främst det femte jobbskatteavdraget som rådet kritiserar och betecknar som både dyrt och missriktat.
Förra året stod restaurangmomsen i fokus. Rådet kritiserade den verkningslösa momssänkningen och ansåg att det egentligen var ett branschstöd.
Året före var det den halverade arbetsgivaravgiften för unga som kritiserades. Rådet ansåg att sänkningen inte givit de horder av nya arbetstillfällen och inkomster som regeringen påstod.
Smisk på punkt efter punkt bland de grundläggande reformerna i alliansens politik, alltså.
Men följderna beskrivs bara i korthet.
I årets rapport står att alliansens politik har gjort de rikare ännu rikare och att den relativa fattigdomen har ökat, dock utan någon större värdering.
Men det är just här som politikens hela väsen inryms. De basala frågorna om vilket liv vi vill leva är för varje människa det viktiga.
Kanske är det inte i första hand Finanspolitiska rådet som ska belysa fördelningsfrågorna. För dem är de kamerala uppgifterna viktigare, det vill säga att studera om staten lever upp till ekonomiska regelverk.
Men de politiker som vill ta till sig rådets åsikter får inte glömma effekterna av de alliansreformer som rådet kritiserar, där vi har en regering som aktivt fördelar våra gemensamma rikedomar så att en större del går till dem som redan har och en allt mindre del – notera detta: en allt mindre del – fördelas över tid till dem med låga inkomster.
Det är alltså inte en tillfällig obalans mellan fattig och rik utan en konsekvent, för varje år allt tydligare omläggning som gjort att Sverige nu har minst omfördelande verkan genom vårt skattesystem bland jämförbara länder.
Som OECD:s stora inkomstundersökning från förra året visade har också inkomstklyftorna i Sverige ökat sedan i början av 1990-talet och vuxit snabbare och mer än i något annat västland, en utveckling som tagit ordentlig fart sedan alliansens valseger 2006.
Visst är det relevant att slå hål på regeringens myter om att mer bidrag till företagsägare och mer skattesänkningar för de rika är vad svensk ekonomi behöver när arbetslösheten når rekordnivåer.
Men en aktiv opposition bör passa sig för att alltför mycket falla in i kamerala teser om att ett uppnått överskottsmål är en slutpunkt.
Det är inte där politiken finns. Fördelningsfrågorna på vägen mot en bra statshushållning är viktigare än slutmålet.
