Apskötaren Emilia Hildén matar lemurerna Bill (den dominanta), James (kelgrisen) och Fredrik (den skygga) och passar på att gosa med dem. Foto: Stefan Jerrevång

 

Hemmet var något av en räddningsstation för bland annat skadade fågel­ungar.

Djur ville hon jobba med, det visste hon tidigt.

– Apor har så otroligt starka personligheter, säger djurskötaren Emilia Hildén.

Det finns bilder på en femårig Emilia Hildén som vägrar lämna schimpanserna på Kolmårdens djurpark.

Nu står hon och kastar in bananer till schimpansflocken, iklädd Kolmårdens ljusbruna uniform. Hon har det jobb hon drömt om: tar hand om schimpanser, gorillor, gibboner och lemurer.

Valet stod mellan att bli veterinär, som pappan, och djurskötare.

– Men jag ville ta hand om djur som tycker om mig, och djuren tycker inte om veterinärer.

Emilia kommer från Åbo i Finland, men flyttade till Norrköping för att det där finns ett bra gymnasieprogram för djurskötare.

– Min mamma och storasyster var snälla och flyttade med.

Praktik fick hon på Kolmården, liksom sommarjobb, kortare inhopp och slutligen en fast tjänst.

Här jobbar hon gärna kvar och ser verksamheten utvecklas. Drömmen är ett växthusliknande rum som gör att aporna slipper bo inomhus hela vintern.

I framtiden hoppas hon också få jobba utomlands, kanske på det fina aparium som finns i Holland. Eller få forska på vilda populationer i Afrika, de få som finns kvar.

Att arbeta med djur i djurpark är delvis kontroversiellt. Emilia Hildén förstår de aktivister som tycker att djur bara ska leva fritt. Men för henne är argumenten för djurparker så mycket starkare. Det är viktigt att bevara hotade populationer och att informera om hoten. Parken är också viktig för utbildning och forskning.

De schimpanser som bor på Kolmården är inte tama, som många tror. Djurskötarna går aldrig in till dem, utan kommunicerar med dem från särskilda utrymmen.

Inifrån aphuset skriker en hona som vägrar gå ut. Några andra schimpanser gör allt för att försöka locka ut henne. Under en trästock leker en unge. Inuti den finns mat, som djurskötarna har placerat ut. Det gäller att bevara apornas naturliga beteende att leta efter mat.

Skötarna måste hela tiden hitta på nya sätt, som att knöla in nötter i en tidning eller hälla kräm i en kopp som aporna får ta med pinnar.

Jobbet har många fördelar – men låg lön. Och kan vara slitigt. För att hålla sig i form rider hon på fritiden och går ut med hunden.

Så vi avslutar med att fråga: Har du andra intressen än djur?

– Nej.

Klicka på tidslinjen för att se den i större format.

Vanja Odenlid
praktikant från årskurs 6

Fakta

Om Emilia Hildén

22 år, djurvårdare på Kolmårdens djurpark.

År i yrket: tre.

Utbildning: Gymnasieutbildning i Norrköping till djurvårdare med inriktning djurpark, tropisk anlägg­ning.

Tjänar: 20 000 kronor.

Bäst med jobbet: Att få känna sig utvald av aporna. Aporna måste acceptera skötaren, annars funkar det inte.

Sämst: Det är svårt att komma på nya aktiviteter till aporna.

Om jag inte vore djurvårdare: Då skulle jag vilja vara veterinär.

Det roligaste en apa har gjort: En gång lurade en apa som heter Fiffi alla de andra aporna. Skötarna hade lagt ut mat och Fiffi var den första apan som såg det och i stället för att säga: ”Här finns det mat”, så varnade hon de andra aporna för orm. Sen så tog hon all god mat och sprang i väg.

Om djurskötare

Antal:  8 000, men då räknas också djuruppfödare in. (SCB, 2012)

Lön: Lägsta lön 19 700 kronor, medel: 22 500.

Fack: Kommunal.

Utbildning: Grundutbildning ges på naturbruksprogrammet inom gymnasieskolan. Djurparkerna har egen vidareutbildning.

Framtidsprognos: Antalet djurparker är begränsat. Behovet av djurskötare är störst på sommaren.