Martin Klepke webbledartopp

Ilskan är stor mot bemanningsföretag och de försämringar i anställningsskyddet som införts under alliansens tid. Det märks bland de motioner som kommit in till IF Metalls kongress som öppnar i dag.

Personal blir uppsagd för att dagen efter ersättas av bemanningsanställda, män­niskor jobbar i åratal för samma arbetsgivare utan att få fast anställning.

Den fackliga kraften blir också mindre då bemannings- och visstidsanställda oftare står utanför facken.

Kraven på lagstiftning där alliansregeringen kringskurit förhandlingarna är därför  förståelig. Men för den svenska modellen kan det vara en vansklig väg.

Under snart åtta år har regeringen genom en rad lagändringar kringskurit möjligheterna till förhandlingar mellan parterna, trots att parternas suveränitet är grundstenen i den svenska modell de själva hyllar.

Men att kräva nya lagändringar som ett försvar mot ytterligare urholkning är en vansklig väg.

Det skulle försätta facken i en situation där de måste förlita sig på att ”rätt” regim sitter vid makten. Det skulle samtidigt innebära ett mindre utrymme för vad som kan regleras i avtal.

Bemanningsföretag har en uppgift att fylla vid tillfälliga toppar och under en begränsad tid när arbetsbelastningen är hög men övergående. Är det en permanent arbetsbelastning ska personalen naturligtvis vara fast anställd, allt annat är ett missbruk av anställningsformen.

Med de stora försämringar som skett under alliansen är en skärpning av de grövsta  lagförändringar förvisso nödvändig för en kommande socialdemokratisk regim.

Men det kan vara vanskligt att kräva alltför långtgående lagändringar om vi vill fortsätta förlita oss på den svenska modellen.