Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam har redan blivit Augustpristippad. Foto: Knut Koivisto

1935, två år efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, införde nazisterna de så kallade Nürnberglagarna som syftade till att försvåra tillvaron för minoritetsgrupper man inte ansåg tillräckligt rasrena. Att lagarna försämrade tillvaron för judarna vet de flesta, men det är lätt att glömma bort romerna, som också, enligt denna förvridna världsuppfattning, fläckade drömbilden av det ariska folket. 

Majgull Axelsson skapar i sin senaste roman Jag heter inte Miriam, som till stora delar är en fiktiv berättelse med några få verkliga gestalter, en intrikat intrig som beskriver romernas predikament både under Förintelsen och senare. Med tanke på hur kommunerna river romska läger på löpande band i dagens Sverige är boken dessutom högaktuell.

Boken måste av allt att döma – den har krävt omfattande bredvidläsning – huvudsakligast vara skriven innan romer från Rumänien i egenskap av tiggare började uppenbara sig på gatorna en masse, medvetna om den fria rörligheten i EU. Men det tillhör viktiga författares kännetecken att på ett omedvetet plan känna till vad som i framtiden kommer att vara på tapeten.

I bokens upptakt firas huvudpersonen Miriams 85-årsdag. Man befinner sig i småländska Nässjö. Det dröjer inte länge, under detta firande, innan Miriam mumlar bokens titel (”Jag heter inte Miriam”), något som sondottern Camilla råkar avhöra. Camilla blir naturligtvis konsternerad.

Under eftermiddagen promenerar Miriam och Camilla genom Nässjö; sondottern blir den första i släkten som får kännedom om Miriams rätta identitet.

Författaren kommer sedan att saxa Miriams egna minnesbilder – hennes inre historia – med det hon berättar och tillstår inför Camilla.

Som läsare befinner man sig hela tiden före sondottern: återblickar på ”zigenarbosättning” före kriget, släktingar, hennes riktiga namn Malika. Det dröjer länge innan man inser hela sammanhanget, hur Malika blir Miriam.

Så småningom inser man att det är två historier som berättas om Miriam. Berättelsen om hur Förintelsen drabbade romerna, men också om hur romerna behandlades under efterkrigstiden.

Romanens huvudperson Miriam hamnar 1942 tillsammans med sin familj i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Det är ett historiskt faktum: 1942 deporterades Europas romer, dem man kunde jaga rätt på, till nämnda utrotningsläger.

Det var samma år som Wannsee-konferensen, där nazistiska byråkrater under ledning av SS-chefen Heydrich drog upp planerna för den så kallade ”slutgiltiga lösningen”. Framför allt en lösning på judefrågan, men också frågan om utplåningen av den romska minoriteten.

Författaren Majgull Axelsson befinner sig i hela romanen, i synnerhet när hon skildrar tillvaron i Auschwitz-Birkenau och i kvinnolägret Ravensbrück, mycket nära ovedersägliga historiska fakta (om man nu inte råkar vara historierevisionist).

Det fiktiva med romanen är möjligen att författaren konstruerar en historia som låter oss få syn på fler saker samtidigt. Egentligen är det snudd på osannolikt att Miriam/Malika överlever Auschwitz-Birkenau. Att hon blir transporterad till straffblock Ravensbrück. I verkligheten kan man nog räkna på ena handens fingrar dem som fick den möjligheten, men Axelsson kan sin historia och har kanske funnit en och annan.

I verkligheten samlades romerna ihop i en egen avdelning som kallades ”Zigenarfamiljelägret”. Man hade upptäckt att romer som separerades från sina familjer blev oregerliga, upprorsbenägna. Det gick helt enkelt inte för de ukrainska vakterna att upprätthålla ordning utan att låta familjerna vara tillsammans.

De judiska familjerna splittrades – som vi vet – vid ankomsten till Auschwitz-Birkenau: arbetsföra män sparades till straffarbete; kvinnor, barn och gamla som man inte kunde använda till något mördades ankomstdagen eller kort därpå.

Men i den romska avdelningen var alla samlade varför man också utan urskiljning kunde utplåna hela gruppen när tiden var kommen.

Den 2 augusti 1944 tömdes familjelägret på romer och närmare 3000 mördades (den 2 augusti 2014 uppmärksammas 70-årsminnet av ”Zigenarnatten” av Forum för levande historia); kulmen på 500 år av europeisk antiziganism.

I Jag heter inte Miriam hamnar huvudpersonen i Ravensbrück helt ensam, resten av familjen är borta, mördade eller avlidna i sjukdomar. Det är ett sedvanligt koncentrationsläger i Tyskland, för kvinnor från samtliga ockuperade länder, där hårt arbete jämte ytterst begränsade matransoner i sig skapar en utrensningseffekt. De svagaste dör av sjukdomar, svält och ohyggliga umbäranden. Miriam överlever dock, inte minst på grund av oegennyttiga vänner som sticker till henne mat och tar hand om henne när hon är sjuk.

Lägertillvaron är lysande skildrad i all sin vidrighet. Efter att ha läst ett antal berättelser av överlevande har man nästan svårt att förstå att Majgull Axelssons roman inte är självupplevd.

I efterkrigstidens Småland utspelas den andra viktiga delen av romanen. Om jag har förstått saken rätt tog Sverige inte emot romer efter krigsslutet, de romer som mot all förmodan överlevt Förintelsen. Vi vet att Röda korsets vita bussar innehöll judar. Den romska kvinnan Malika gick under det judiska namnet Miriam, efter ett dramatiskt identitetsbyte, och kunde därför ta sin tillflykt till Sverige.

Man förbarmar sig över henne för att hon är judinna, underförstått: hade hon varit rom hade hon inte ens fått komma in i Sverige. Här börjar en annan viktig historia som kommer att prägla Miriams tillvaro. Hon inser ganska snart att hennes identitetsbyte är ett lyckokast. Kvinnan som hon strax efter kriget börjar arbeta som hushållerska hos (i Jönköping) – och som behandlar henne nedlåtande – kommer troligen att sparka ut henne om hon får reda på sanningen.

Snart blir hon varse somliga Jönköpingsbors inställning till den folkgrupp hon tillhör. Tio år efter Kristallnatten, när tyska nazister krossade judiska affärsägares fönster och målade hakkors på deras dörrar, utspelade sig de så kallade Tattarkravallerna i Jönköping, alltså 1948.

Officiellt räknas resandefolket – de som kallades tattare – till den romska gruppen i Sverige. Miriam blir alltså varse hur människor i Jönköping ger sig på och misshandlar sådana som tillhör hennes eget folk.

Som en parentes kan nämnas att det finns ”resande” som inte tycker om att bli sammanblandade med romer; de hävdar att de utgör en egen grupp och kräver myndigheternas respekt såsom sådan. Men författaren Majgull Axelsson tycks ha tagit fasta på att delar av resandefolket har romska rötter; det finns en tydlig parallell mellan behandlingen av ”tattarna” i Jönköping och rivningen av romska läger i utkanten av Stockholm. Det är skamligt. det som har pågått och det som pågår: romanen gör oss medvetna. Inte bara en rikt gestaltad berättelse, plågsamt detaljerad visavi lägertillvarons umbäranden, utan också ett historiskt och sannfärdigt dokument om en minoritetsgrupp som inte minst hotas av den kollektiva glömskan.

Erik Löfvendahl

 

NY BOK

Miriam

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Brombergs