– Vi skärpte våra säkerhetsrutiner nästan dagen efter olyckan, säger Arrivas kommunikationsdirektör Tomas Hedenius i dag om den allvarliga olyckan med ett pendeltåg i Saltsjöbaden den 15 januari 2013.
Det är en grov osanning.
Det Arriva gjorde dagen efter var i stället att påstå att tåget inte kunde ha startats av misstag och att städerskan som befann sig på tåget var den som måste ha stulit tåget, åkt iväg med det och orsakat olyckan av egen förskyllan.
Städerskan själv kunde inte säga emot. Hon låg svårt skadad nedsövd på Karolinska universitetssjukhuset i Solna dit hon förts med ambulanshelikopter.
Att Arriva än i dag, när Statens haverikommission, SHK, är färdig med sin utredning av olyckan, inte vill tillstå någon skuld utan stötande påstår att arbetet med att förbättra säkerheten inleddes redan dagen efter beror på att Arriva är misstänkt för arbetsmiljöbrott, och den förberedande utredningen är ännu inte klar.
SHK:s rapport visar att tågets motor – mot allt säkerhetstänk – drog igång när städerskan stängde tågets dörr. Då hon inte visste hur reglagen fungerade var olyckan oundviklig.
Men olyckan och företagets nonchalans säger någonting mer, det är att arbetsmiljön har satts på undantag under de senaste åtta åren.
Vi får inte glömma att antalet allvarliga arbetsolyckor har ökat i takt med att arbetsmiljöverket har fått allt mindre resurser.
Antalet arbetsmiljöinspektörer har dragits ned så kraftigt att Sverige nu är ett unikum bland utvecklade länder där vi inte längre uppfyller FN-organet ILO:s riktlinjer.
I sammanhanget kan också nämnas att den svenska regeringen nyligen ställde sig bakom ett EU-förslag som gör det möjligt för företag med upp till 250 anställda att få dispens från kravet på duglig arbetsmiljö.
Arrivas agerande i fallet är oförsvarligt. Men det politiska ansvaret faller också tungt över den olycka som med en hårsmån höll på att kosta en tågstäderska livet.
