Foto: Michael Probst

 

Det går bra för de svenska igelkottarna. En kartläggning som gjorts av Naturskyddsföreningen (SNF) visar att arten troligen har ökat i antal de senaste åren, främst i norra Sverige.

Kartläggningen har gjorts på ett annorlunda sätt. I fjol uppmanade SNF alla människor i landet att rapportera in observationer av igelkottar. Totalt lämnades över 17 800 rapporter in och dessa har nu sammanställts — ett intressant exempel på vad SNF kallar medborgarforskning.

På Artdatabanken vid Lantbruksuniversitet har materialet granskats och där gör man bedömningen att stammen är så stor att igelkotten inte kan betraktas som en hotad art.

– Det är oerhört glädjande, säger Per Bengtson, ansvarig för inventeringen vid SNF.

Han påpekar att igelkotten minskade kraftigt på 1970-talet, och att det sedan dess har varit oklart vilken status arten har i landet.

Inventeringen visar att det går bra för arten. Visserligen tycks igelkottarna ha blivit färre i vissa jordbruksområden, exempelvis i Bohuslän och på Gotland. Men i stället har de blivit mer urbana och ökat i många tätorter.

– Dessutom har de definitivt ökat starkt längs kusten i Norrbotten, framför allt i Piteå och Luleå, säger Bengtson.

Igelkotten

Igelkotten (Erinaceus europaeus) finns i en stor del av Europa. Den tillhör en primitiv gren av däggdjursträdet som inte förändrats påtagligt sedan dinosauriernas era.
En inventering som gjordes i början av 1970-talet visade att arten var på kraftig tillbakagång i Sverige som en följd av giftanvändningen inom jordbruket.