Det jag såg fladdra till

Då och då får man syn på något i ögonvrån, alldeles i kanten av synfältet. Men när man vrider på huvudet för att se efter vad det var som skymtade till, då finns där inget. Kanske var det bara en kvist som rörde sig eller en fågel som flög iväg. Men när det hastigt fladdrade förbi i utkanten av det synbara var det som om man upptäckte någonting nytt.

Så kändes det medan jag läste Den gamla trädgården av Hwang Sok-Yong, en sydkoreansk författare, dissident kallas han av förlaget. Romanen handlar om en man, O Hyonu, som suttit arton år instängd i isoleringscell. Han dömdes till livstids fängelse efter upproret 1981 men benådas i samband med reformerna kring millennieskiftet. Från den tiden minns jag tevebilder av demonstrerande studenter och arbetare. De satt tätt packade på torg eller andra öppna platser, i tusental. De hade bindlar runt pannan med koreanska tecken, men vad de protesterade mot, på vilket sätt förtrycket drabbade, hur många som råkade illa ut och vad som hände dem, det undgick mig. Tills nu, när jag läser Hwangs roman.

Berättelsen vrider sig kring kärleken mellan Hyonu och Yunhui, konstnären, som hjälpte honom hålla sig gömd, då för arton år sedan. Diktaturen tillåter inte henne att besöka honom, de hann aldrig gifta sig ”på riktigt”. Därför blir deras dotter ett hemligt, illegitimt barn som adopteras bort till mostern för att få medborgerliga rättigheter. Medan mannen i fängelset hungerstrejkar, straffas och tänker på livet som var, kämpar kvinnan därute för att överleva. Och hon blir återigen, via andra, indragen i kampen mot diktaturen. Småningom hamnar hon i Berlin, där vi genom henne får vara med om Berlinmurens fall 1989.

Och då, efter 511 sidor, blir det där undflyende i ögonvrån gripbart. För när den sydkoreanska konstnären ser människomassorna som väller in i Västberlin, när hon ser lyckoscenerna som utspelar sig då de två stadshalvorna äntligen förenas så vet hon: det kommer inte att hända i Korea.

Och med Yunhui fattar jag. Yunhui har hela tiden aktat sig för att bli alltför personligt involverad i politiken. Hon har hjälpt dem som kämpat, men inte själv deltagit. Hon har avstått från analyser och diskussioner. Det är först när hon ser Berlinmuren falla som hon inser att varje politisk fråga i Sydkorea färgats av att landet sedan 1951 är delat. Och hon börjar gråta där på Potsdamer Platz för hon förstår samtidigt att muren i Korea är av ett annat slag än den som delat Berlin. Det är andra krafter som håller den koreanska muren på plats.

Skildringen av förtrycket i Sydkorea påminner om berättelser om Gulag. Med en viktig och avgörande skillnad. Medan människorna i Östeuropa och Sovjetunionen (likt människorna på Maidantorget i Kiev) drömde om att kapitalismen skulle förlösa dem, medan de hoppades att demokratin i väst skulle innebära frihet för dem, befann sig arbetarna i Sydkorea i den då mest framgångsrika tigerekonomin under vidrigt slavlika förhållanden. Förhållandena inom exportindustrin var extrema: statliga fackföreningar; så låga löner att alla alltid jobbade övertid; arbetarbostäderna ruckel, med utedass och ofta utan elektricitet. Och de hade ingen drömvärld att längta till. De som protesterade, de som försökte organisera motstånd, de som krävde utbildning och bättre villkor – alla jagades de som terrorister, uppviglare och kommunister. Diktaturen motiverade alla åtgärder med hotet från norr.

Under det kalla kriget pratades det om ”den fria världen” och dit bland andra också Sydkorea och Sydafrika under apartheid räknades. Det här förenklade världsbilden och osynliggjorde många slags förtryck av människor. Men när muren föll i Berlin blev dessa förhållanden känslomässigt uppenbarade för Yunhui i romanen. Hon kunde inte förklara det, hon kunde bara gråta. Och tack vare den här skönlitterära berättelsen kan jag ana mig till hur Nord- och Sydkorea hänger ihop, och att ingen av halvorna kan vara fri utan den andra.

Med hjälp av Yunhuis insikt kan jag se på situationen för vita i Sydafrika, som ansåg sig både privilegierade och överlägsna. Men de kunde inte besöka svarta områden, inte umgås eller gifta sig med svarta. Inte heller var all litteratur tillåten. Film var strängt censurerad och de fick inte lyssna på vilken musik som helst. Filmen Searching for Sugarman visar hur extremt isolerade de var. Långt in på 70-talet fanns det inte ens TV! Även vita låstes in av apartheid. Men medan svarta kunde kämpa för att villkoren skulle utjämnas och diskrimineringen utplånas visste majoriteten av de vita inte om att de var förtryckta. De invaggades i tro att de levde i den bästa av världar och att deras tillvaro skulle raseras om den svarta befolkningen skulle få samma rättigheter.

Vita sydafrikanska författare som Nadime Gordimer, Andre Brink eller J.M. Coetzee blottlade effekten av apartheid på det vita sydafrikanska samhället. Deras texter visar hur det politiska systemet byggde upp en osäkerhet och en rädsla för ”den andre”, som i sin tur både motiverade och rättfärdigade våldet, censuren och isoleringen. Ta till exempel Andre Brinks roman om mordet på Steve Biko: En torr vit årstid. Den romanen, och filmatiseringen av den, fick hundratusentals människor världen över att börja hata apartheid, och därigenom ställa sig bakom kraven på bojkott.

Människor är människor överallt. Men vi känner dem inte. Skönlitteraturen har kraft att kunna placera läsaren på insidan av en annan människa i en helt främmande miljö, och därifrån låta henne betrakta världen. Den kan hjälpa oss att genomskåda det kalla krigets klichéer och förstå sammanhang utan att alltid vara så klara över politiska eller socioekonomiska förhållanden.  Det jag såg fladdra till i ögonvrån var dunkelt även för Yunhui. Ändå var det som om jag upptäckte det alldeles själv. För att förstå mer behöver jag läsa mer, och eftersom jag inte kan koreanska kan jag bara önska mig fler översättingar.

Maria Hamberg