Stålkvinna som lever i två världar

POLITIKENS GROVARBETARE. – Jag vill vara Stålkvinnan som löser allt, säger ­flygvärdinnan Svetlana Lucic och sträcker armen med knuten näve.
När fritidsgården stängdes blev hon politiker. ­Socialdemokratisk, för solidaritetens skull.

Snabbt ska det gå, vill hon. Men som politiker gäller det att ha tålamod. Som när beslut om tekniksatsningar på en ”stenåldersskola” i området hade klubbats, men många barn hann gå ut innan datorerna fanns på plats. Då gäller det att tygla frustrationen och tänka långsiktigt. Nya kullar barn kommer.

När fritidsgården i Gamlestaden i Göteborg skulle läggas ner i början av 00-talet blev Svetlana Lucic politiker. ”Braxen” var en mötespunkt, för hennes egna barn och områdets. Sedan hon var liten hade samma ”fantastiska människa” jobbat där och lagt ner sin själ.

– Vi gräsrotsmammor engagerade oss och samlade in namnunderskrifter, gick till det öppna mötet i stadsdelsnämnden och försökte tala med politikerna.

Där satt medelålders herrar och några damer och inga småbarnsföräldrar, berättar hon. Stadsdelsnämnden skulle spara. Men var det den skaran, utan insyn i barnens verklighet, som skulle ta så avgörande beslut?

– Braxen i mitt hjärta. Det triggade i gång mig politiskt, det kan jag lugnt säga. Jag var så förbannad, jag förstod inte hur de tänkte.

Verksamheten lades ner, huset är nu jämnat med marken och minnet av en betydelsefull plats i barnens uppväxt det enda som återstår.

Men gnistan var tänd. Som trebarnsmamma och flygvärdinna skulle hon kunna bidra med viktiga perspektiv i politiken.

Men varför blev det Socialdemokraterna, det parti som tillhörde majoriteten då fritidsgården lades ner?

– De var samstämmiga hela högen. Jag tror inte att det hade med partibeteckningen att göra, utan att de var 50-plussare som inte förstod betydelsen av fritidsgården.

Och en äldre man med uppdrag för Socialdemokraterna i stadsdelen hjälpte henne in i politiken. Hon läste de andra partiprogrammen också, men föll för synen på jämlikhet och solidaritet.

– Det kan låta som floskler men orden är viktiga.

Det är mitt på dagen en vintrig tisdag och lunchstängt på kommunkontoret i stadsdelen Bergsjön. Men Svetlana Lucic hittar en bakväg och folk som kan släppa in oss. Senare ska stadsdelsnämnden för Nordost sammanträda i källaren.

– Funkar det här? frågar hon och vi sätter oss på de golvmonterade stolarna som står lite glest i entrén, innan samtalet kommer in på flygbranschen, ett klassamhälle i miniatyr.

Där är otroligt hierarkiskt, berättar hon. Yrkesbeteckningarna anger en tydlig ställning, med kaptenen på topp. Så first officer, kabinchef, senior crew och vanlig crew i fallande ordning, vilket tar sig uttryck i att folk av högre rang förväntar sig vissa privilegier.

– Det har släppt lite, i alla fall så att vi vågar prata om det, men det är en väldigt speciell bransch.

Hon har ofta känt att hon lever i två olika världar. En gång satt besättningen och pratade om var de bodde och hon sa östra Göteborg. Kaptenens kommentar var: ”fel sida av staden”. Och när hon berättade att hon nyss varit i Angered sa kaptenen som var göteborgare att han varit fler gånger i New York än i Angered.

Som att det bara skulle handla om tycke och smak var i staden det är ”rätt att bo”. Själva bodde det fina flygfolket i tjusiga hus utanför centrum, långt från stadsdelen där hon nu har sin politiska hemvist.
Göteborg är omskrivet för sin gängkriminalitet, som inte minst ägt rum i Bergsjön.

– Folk i den undre världen pinkar revir, eller vad de nu gör. Jag hoppas verkligen att de som jobbar med det lyckas få till en förändring, säger hon och påpekar att problemen med droger är stora i staden.

– Det behöver man verkligen ta tag i på riktigt. Jag är till och med för att ändra lagstiftningen. Det ska inte vara så bekvämt i Sverige att man kan begå ett brott och hamna på ett tryggt fängelse, vilket många av dem som sysslar med kriminalitet faktiskt tycker.

Senare på stadsdelsnämndens möte ställer hon en fråga om hur informationen om droger till eleverna sköts. Hon är orolig för att ett kafé i området erbjuder vattenpipor och att ungdomarna hänger där.

Många unga är arbetslösa i stadsdelen och hänger ute eller hemma.

– En del lurar sig själva att tro att de har det bra när de inte gör något. Där måste staden erbjuda utbildning eller praktik. Och näringslivet måste öppna upp arbetsplatserna.

Men det händer mycket bra i östra Göteborg också, säger hon. En byggboom är på gång. Och om fyra år ska ett kulturhus stå färdigt.

– Det finns kultur i Göteborg, men den kostar. Jag och min man fick biljetter till operan i julklapp, det var fantastiskt. Men: 700 kronor styck. Det är en liten klick som har råd att unna sig det. Kulturhuset ska innehålla en massa kultur och vara gratis, säger hon.

Under mer än 15 år som flygvärdinna har hon sett arbetsvillkoren försämras. I början flög de till Kanarie­öarna över tre dagar. Nu blir det tur och retur över dagen, en arbetsdag på 14 till 15 timmar. Dagen efter är visserligen betald vilodag, men det tar längre tid än så att återhämta sig, anser hon.

– Man mäktar inte med och många väljer att jobba deltid. Jag är 42 år och räknas till de äldre, och är osäker på hur länge jag kan vara kvar i yrket. Det är tragiskt, säger Svetlana Lucic som nu har titeln senior crew, kommit upp i en lön nära 30 000 i månaden, tillägg inräknade, och nyligen har köpt ett hus i Utby, mellan Bergsjön och Gamlestaden.

Yngre kolleger går däremot på korta kontrakt, tjänar så lite som 17 000 kronor i månaden och måste ha två tre jobb för att få ihop ekonomin.

– De är working poor, det är sorgligt.

– Arbetsvillkoren inom flyget måste bli en EU-fråga, säger hon.

Det tänjs på regler och arbetstider. För vem vågar kräva att få gå ner i Frankfurt med alla passagerare bara för att hen arbetat för länge?

– Alla pressar sig. Men nu talar man om fatigue, att personalen blir utmattad.

Själv har hon drabbats, och rehabiliterat sig.

– Men det är som att skrynkla ut en servett och vika ut den igen, vecken syns ändå.

På jobbet tar medbestämmandet slut ungefär vid var på dryckesvagnen servetterna ska läggas.

– Jag är så otroligt glad att jag har en parallell uppgift i politiken, det är en utmaning och det laddar mina batterier.

Att bli politiskt aktiv föll sig också naturligt. Hon är född in i föreningslivet, in i folkdansen. Som ung dansade hon och fortsatte sedan att leda grupper och blev aktiv i styrelsen.

Fackligt har hon inte engagerat sig. Att hon tillhör Unionen tycker hon känns lite ”diffust”. Varför inte Transport till exempel?

– Jag ser mig som en arbetare om jag ska vara ärlig, även om jag tillhör ett tjänstemannafack.

Det borgerliga blocket i stadsdelen är tyst, anser hon.

– Moderaterna försöker vara sossar. De upprepar vår retorik, så man vet inte var man har dem. Fast egentligen vet man. De vill satsa pengar på att folk ska städa deras villor och att barnen ska få läxhjälp fast de redan har goda förutsättningar med högutbildade föräldrar.

Skolan ska klara undervisningen, anser hon. Och folk ska städa sin skit själva.

Skattemedel ska gå till välfärd.

– Borgarna har smutskastat ordet bidrag, raserat vårt ärliga syfte att hjälpa varandra.

Amerikaniseringen av sjukvården skrämmer henne, att folk kan betala försäkringar för att snabbare få del av skattefinansierad vård.

– Och jag kan bli helt galen på att folk tynar bort i äldrevården, bortglömda, säger hon.

Samhället dras isär, klyftorna ökar, stängslen blir högre, säger hon.

– Jag har vänner i fas 3 som röstade på Moderaterna i senaste valet, det är inte klokt. Men de kommer inte att göra det igen.

När stadsdelsnämnden senare möts deltar förvaltningens enhetschefer och betygsätter det gångna året. För integrationen, och för strävan att minska skillnader i hälsa mellan socio­ekonomiska grupper, blir det rött kort.

– Det går alldeles för lite framåt, säger en av cheferna.

– Men vi kanske ska tillägga i rappor­ten att detta löser vi inte i östra Göteborg, säger en annan och Svetla­na nickar och antecknar.

Med en penna av stenåldersskol­modell: sexkantig gul med rött sudd.