Koncentrat av improviserat föredrag vid Föreningen Arbetarskrivares årsmöte 22 mars 2014.

1. Epiken ”världar”

Människor har alltid berättat historier för varann. Men gradvis växte det fram större verk: myter och epos. De hade oftast en form som lämpade sig för att upprepas och på så vis bevaras. Men inte ordagrant, utan genom improvisation, så att varje framförande var unikt.

Det som inte förändrades var versen och de stående uttryckssätten. Beståndsdelarna var hela färdiga fraser och formuleringar, som bara var att stoppa in i verseb.

Däremot kunde innehållet variera. Till exempel innehåller både Gamla Testamentet och Iliaden och de fornisländska dikterna gärna rena uppräkningar, som liksom halkar in i berättelsen.

Varför traderades de här eposen? Min tanke är att de fyllde en ideologisk funktion. De speglade och legitimerade samhällets uppdelning i olika kaster eller klasser.

Eddadikten Rígsthula, nedskriven på tolvhundratalet men mycket äldre. är ett exempel. Den berättar om hur de tre klasserna träl, bonde och kung uppkom, genom att guden Heimdall gick omkring och sov i äkta sängar hos olika delar av befolkningen, vilket gav upphov till vad man nästan kan kalla olika raser, med olika utseende, seder och arbetsuppgifter. Och naturligtvis varierande rikedom.

Religionsforskaren Georges Dumézil har visat tydliga paralleller mellan beskrivningen i Rígsthula och en genomgående tredelning i alla indoeuropeiska samhällens uppbyggnad, berättelser och mytologi – ända bort till Indien.

Ett episkt verk från förr visar alltså upp en värld, ett samhälles självbild, vilket är tydligt på avstånd, men svårare för den som lever mitt i.

Och detta är ju en av anledningarna till att arbetarlitteraturen behövs i dagens Sverige. Dess blotta existens exponerar och ifrågasätter de officiella sanningarna. Motsvarande erfarenheter har jag från ett projekt för att läsa afrikansk litteratur som en ingång till att förstå hur afrikanska samhällen fungerar. Särskilt det som verkar ovidkommande kan ge viktiga ledtrådar till hur just den världen fungerar.

2. Två sätt att se på romaner

Det hade funnits skrivna prosaberättelser länge (även om versberättelserna dominerade). Men på sextonhundratalet uppstår, tack vare boktryckarkonsten, romanen sån vi känner den. Det är en skitig litterär form. Den innehåller oftast en massa ovidkommande skräp: listor, citat, dialoger. Från Rabelais och Cervantes till Dostojevskij och Musil och många många andra. Det kanske främsta exemplet är Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz. Jag har själv sett originalmanuskriptet, och det är fullt t ex av inklistrade annonser direkt ur dagstidningarna.

Den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin framhöll att romanen består av collage av språk, mer än bara av berättelser. Han kallade den sortens roman polyfon, ”mångstämmig”.

Det här står i motsats till den självklara tendensen hos läsaren att relatera till personerna och människoödena istället för till romanen som konstverk. För det är ju verkligen så att det finns få andra platser där man kommer människor så nära som i en roman. Men det är viktigt att inte glömma språkblandningen, och dess möjligheter. En socialtjänstjournal som ingår i en roman blir avväpnad, kritiserad, förlorar sin makt och sin auktoritet och kan kritiseras. Svenska exempel på ett polyfont skrivsätt är Lars Ahlin och Sara Lidman. Men det finns överallt, bara man tittar efter.

3. Novellkonstens hemlighet

Det har alltid funnits korta berättelser. Men när novellkonsten uppkommer i slutet av artonhundratalet är det ett stort framsteg.

Grejen med novellen är det subjektiva perspektivet. Verkligheten skildras genom ett medvetande som ofta bedrar sig självt, till exempel inte ser att världen håller på att rasa. För ett medvetande är ju alltid historiskt begränsat.

Man kan kalla novellkonsten cartesiansk, efter filosofen Descartes, som bestämde sig för att det enda säkra i världen var hans eget medvetande: ”Jag tänker, alltså finns jag till.”

Novellen, och dess förlängning i romanens ”inre flöde” till exempel hos James Joyce, har spelat stor roll för litteraturens utveckling, med helt nya möjligheter att berätta. Genom ett medvetande, som gestaltas i form av språk. Oavsett om det är skrivet i jagform eller tredje person.

4. Autofiktionen

Den viktigaste trenden just nu, också inom arbetarlitteraturen, är böcker där skrivandet är en del av handlingen, och aktivt medverkar för att skapa reda i världen, och för att göra motstånd. Skrivandet är en del av handlingen, och även dess samspel med världen. För att återigen hänvisa till Descartes, så hävdar autofiktionsförfattaren ”Jag skriver, alltså finns jag till.” Aktuella exempel är Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, Kristian Lundbergs Yarden och …och allt ska vara kärlek, eller norrmannen Tomas Espedals Mot konsten, som just översatts.

5. Prosa

Det pratas för lite om prosa just nu. Att vara författare är att sätta ihop mening för mening till nånting som växer. En bör skriva som om det vore bebop: Charlie Parker eller John Coltrane, som lägger fras till fras, med ständiga förändringar och överraskningar, men hela tiden innanför en begränsad ram.

Problemet är att det inte finns nåt språk för att kritisera tråkig, enformig prosa, och heller inte för att lyfta fram de goda exemplen. Det här borde litteraturkritiken göra nånting åt!

Den allra bästa och mest varierade prosan idag är den som kallas för ”poesi” och därför får ungefär 47 läsare. Men jag har gott hopp om en framtid, där till exempel romaner bestående av dikter får ett stort publikt genomslag och många läsare. Jane Morén är ett bra föredöme, eller den nyutkomna Hilding Kvists minnen av Thomas Tidholm.

Det är ju en sån paradox att många idag fler skriver poesi än läser. Det finns en allmänt spridd, existerande form för att känsligt formulera sitt innersta och sitt samspel med omvärlden – men den når inte ut som litteratur.

Om poesin fick högre status, skulle detta också påverka prosan.

John Swedenmark