I den valplattform som Vänsterpartiet presenterade i går finns inga oöverstigliga hinder för ett samarbete med Socialdemokraterna.
Så visst bör Vänstern vara med i ett rödgrönt regeringssamarbete efter valet i höst, om de rödgröna når majoritet.
Hopjämkningen i samarbetet är snarare en fråga om pedagogik än om politik.
Den fråga som lär falla på plats redan från första början är arbetsrätten. Här ligger S och V nära varandra i dag och det är svårt att se några som helst konfliktytor.
När det gäller den ekonomiska politiken inklusive de finanspolitiska ramverken och kommande investeringar i infrastruktur finns också en samsyn om att det är bättre att satsa på infrastruktur och nya jobb än meningslösa skattesänkningar.
Hur ramverken ska se ut finns det delade meningar om, men det är knappast något som fäller en regering.
Men det är här som pedagogiken kommer in.
Dagens Nyheters ledarsida, som föga förvånande avvisar Vänsterpartiets valplattform om höjda ersättningsnivåer och fler bostäder, skriver att Vänsterpartiet har ett trovärdighetsproblem. Folk undrar vad alla dessa löften ska kosta och inser att Sverige med dessa satsningar inom kort skulle kvadda statsfinanserna, menar DN.
Det obehagliga är att DN:s ledarsida troligen har rätt, inte i sakfrågan men om hur många människor tänker. Talet om sunda statsfinanser har trummats in så länge i folks medvetande att många inte inser att det i stället handlar om hur vi fördelar resurser.
Ska vi ta det värde och de pengar vi tillsammans producerar genom vårt arbete och lägga på ersättningsnivåer, infrastruktur och nya jobb eller ska vi lägga dem på skattesänkningar som främst går till dem som redan har höga inkomster?
Inget av alternativen ”kvaddar” statsfinanserna mer än det andra – på kort sikt. På lång sikt förstörs självklart ekonomin mer av skattesänkningsalternativet eftersom det blir svårt att upprätthålla tillväxt och produktion om investeringarna sjunker, järnvägen står still och arbetskraften är sjuk, vilket blir följden om vi fördelar våra resurser till skattesänkningar i stället för till satsningar.
När det gäller frågan om vinstuttag ur välfärden är det naturligtvis riktigt att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har olika ståndpunkter, där V sagt att de aldrig sätter sig i en regering som tillåter vinstuttag. S-ledningen anser fortfarande att det kan räcka med smärre justeringar i regelverket för att få verksamheten att fungera även med vinstuttag.
Men som en aldrig sinande ström, ja mer som ett ständigt dånande Niagarafall, upphör aldrig rapporterna om missförhållanden i vinstuttag att trilla in via tv och media. Socialdemokraterna skulle därmed kunna ändra linje och med all sannolikhet öka sin popularitet hos väljarna. (Att MP faktiskt har ett kongressbeslut om att partiet ska förbjuda vinstuttag men att MP-ledningen oförblommerat struntar i detta kongressbeslut borde för övrigt vara något som oftare lyfts fram i debatten. Men märkligt nog begravs det i tystnad).
Vinstfrågan kan dock bli den fråga som öppnar för ett tredje regeringsalternativ, om de rödgröna får egen majoritet, där Vänstern ställer sig utanför och vi får en minoritetsregering bestående av enbart S och MP.
Vänstern skulle då återta sin roll som stödparti och försöka få igenom sin politik genom förhandlingar i enskilda frågor. Naturligtvis lyfts partiet inte in i rampljuset, som skulle bli fallet om de fick en ministerpost. Men sannolikt blir inflytandet ändå stort, och just nu sitter nog många bland Vänsterns strateger i möten om hur de ska agera, speciellt med inriktning på vad som är bäst för valet 2018.
