Ann-Charlott Altstadt: Vad har KD gjort för familjen?

Kristdemokraterna fyller femtio och det finns något både hycklande och spekulativt över partiet som genom åren så desperat försöker anpassa sig till tidsandan men samtidigt hävdar att man står för eviga värden. Tvärtemot vad Alf Svensson och Göran Hägglund alltid påstår är skillnaden mellan partiet 1964 och i dag himmelsvid.

För finns det några större opportunister i svensk politik än den så kal­lade kristna etikens företrädare? När partiet bildades betydde begreppet exempelvis kristendomsundervisning i skolan i stället för religionskunskap och filmcensur på moraliska grunder. I dag betyder det tydligen jättelika skattesänkningar och subventioner till höginkomsttagare.

För att nå regeringsmakten har ­partiet tvingats avskaffa både Gud och kristendomen för att i stället finslipa rollen som opinionsbildare. Och deras politiska idé är en hotbild. I Hägglunds värld är familjen ständigt under attack. Fientliga krafter, kultur­eliten/kulturradikala, vill skjuta familjen i sank och partiet är dess enda försvarare.

När den svenska debatten i själva verket handlar om att det måste få ­finnas olika sorters familjebildningar och att vi själva ska få definiera vad som är en familj.

KD måste förfalska historien och hävda att klåfingriga politiker vill ta ansvaret från familjerna, när partiet inte har dragit sig för att lägga näsan i blöt kring våra skilsmässor, aborter och sexuella preferenser.

I begynnelsen var den heterosexuella pappa-mamma-barnfamiljen viktig för partiets kristna åskådning. I en sådan familj skulle de kristna normerna överföras genom generationerna och så skulle samhället fortbestå.

Det budskapet förändrades och bara för några val sedan ville KD skylla samhällets sammanbrott på familjernas upplösning. Det är därför naturligt att Hägglund nu exempelvis vill betona föräldrarnas roll för skol­krisen, men utan att föreslå exempelvis förbud mot läxor, förkortad arbetstid eller reformer av omfördelningskaraktär.

För KD är ett babbelparti vars största problem är att de kristna fundamentalistiska kärnväljarna inte kan föra dem över riksdagsspärren. Partiet tvingas därför bedriva opinion och ständigt skicka upp nya testballonger för att pejla opinionen.

Och just familjen är det enda som binder ihop de kristna kärnväljarna med vanliga människor. För är det något som förenar nästan alla män­niskor är det familj. Vi kommer oftast från en familj och även när vi skilt oss vill de flesta bilda en ny sådan.

Genom att trumma in f-ordet i tid och otid har partiet lyckats övertyga inte bara kändisar som Paolo Roberto utan också mediernas representanter om att man är det enda parti som bryr sig om familjen.

Men jag har aldrig hört någon politisk journalist ifrågasätta vad partiet egentligen gjort för dess fortbestånd.

Det säger sig självt att det som sliter sönder familjer är arbetslöshet, fattigdom och konsumtionshets. Därför är det självklart att det största hotet mot familjen är alliansregeringen med Göran Hägglund i spetsen.