I förra veckan beslutade riksdagen att ställa sig bakom ett förslag om en nollvision mot dödsolyckor i arbets­livet. Det är resultatet av ett långt arbete där den facklig-politiska samverkan varit en starkt bidragande faktor.

Beslutet om att regeringen bör ta initiativ till att – i dialog med arbetsmarknadens parter – utforma en ­nollvision är såklart bara början på det arbete som nu vidtar: Att också skapa förutsättningar för att arbeta med visionen. Därför är det allvarligt att Unionens arbetsmiljöbarometer visar att det systematiska arbetsmiljöarbetet har minskat stadigt sedan 2009.

Implementeringen av en nollvision mot dödsolyckor bygger på det lokala och regionala arbetsmiljöarbetet. ­Därför är det allvarligt att det hela tiden kommer rapporter om att det ­blivit tuffare att vara skyddsombud, att skyddsombudens arbete har försvårats. Det är en oacceptabel utveckling som äventyrar allt arbetsmiljöarbete.

Skyddsombudens anmälningar med begäran om olika åtgärder för att förbättra arbetsmiljön har mer än fördubblats sedan 2005. En viktig orsak till detta är att företagen struntar i att göra riskbedömningar och undanhåller information om organisationsförändringar.

Den instans som i första hand ska stötta skyddsombuden är Arbetsmiljöverket, men regeringen har tvingat myndigheten till kraftiga neddragningar. Antalet inspektörer har minskat med mer än en tredjedel de senaste åren.

Samtidigt har arbetsmiljöforskningen monterats ner. Efter nedläggningen av Arbetslivsinstitutet finns inget samlat grepp om arbetslivsforskningen.

Risken för att nollvisionen blir ett slag i luften är uppenbar om utvecklingen fortsätter.

För att det ska vara möjligt att offensivt och framgångsrikt sikta mot målet att ingen ska dö på jobbet krävs att landets 97 000 skyddsombud har reella möjligheter att vaka över hälsa och säkerhet utan att känna oro för reprimander.

Arbetsmiljölagen är mycket tydlig när det gäller skyddsombudens rättigheter. Om skyddsombudens arbete försvåras eller negligeras raseras stora delar av det strategiska arbetsmiljöarbetet på landets arbetsplatser.

Därför krävs att:

• De regionala skyddsombuden måste stärkas genom statligt stöd till avancerad utbildning.

• De regionala skyddsombuden ska ha ett vidgat uppdrag som innebär att de får rätt att besöka och bygga upp ett strukturerat arbetsmiljöarbete på arbetsplatser där det finns kollektivavtal men där det saknas fackliga medlemmar.

• Anslagen till Arbetsmiljöverket måste höjas så att det kan utföras fler arbetsmiljöinspektioner. Enligt ILO-normen bör det finnas minst en inspektör per 10 000 arbetstagare. Efter nedskärningarna ligger Sverige klart under normen med endast 0,6 inspektörer per 10 000 arbetare. Det är alltför lite. I jämförelse ligger Norge och Danmark på 1,85 respektive 1,78. Vi socialdemokrater anslår 100 miljoner kronor mer än regeringen till arbetsmiljöarbetet.

• Det måste införas en skyldighet för arbetsgivare att rapportera in alla tillbud och arbetsplatsolyckor.

• Nya regler måste utarbetas för att se till att arbetsgivare tar ett tydligt arbetsmiljöansvar för alla som finns på en arbetsplats – inklusive inhyrd arbetskraft och anställda hos under­leverantörer.

• Arbetsmiljöforskningen måste byggas ut och samordnas inom ramen för ett nationellt centrum.

Det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste uppvärderas och säkerställas på landets alla arbetsplatser. En skarp nollvision som backas upp med rejäla åtgärder är ett stort och efterlängtat steg framåt på arbetsmiljöområdet. För att det ska bli verklighet krävs en ny politik som prioriterar arbetsmiljön och villkoren på jobbet. Det krävs en ny regering.

Ylva Johanssonylvajohansson

Arbetsmarknadspolitisk talesperson (S)