Målet är att alla ska ha samma chans

POLITIKENS GROVARBETARE. – Jag vandrade längre och längre vänster ut när jag såg hur mina föräldrar drabbades, hur sjukför­säkringen försämrades.
Vänsterpartisten Daniel Nyström vslåss för allas lika rättigheter. Han fortsätter tro på förändring, hur ­skulle han annars överleva?

Hans första politiska kamp var ett verbalt slagsmål i lågstadiet. Den borgerliga valsegern 1991 var orsaken. En kille i klassen, med akademiker- och småföretagarföräldrar, jub­lade över resultatet medan han själv var jättearg:

– Borgarna ville sänka skatten för de rika, och göra min mamma arbetslös, säger han.

Mer än så visste han inte. Men hänvisar till ”stark påverkan hemifrån”. När Olof Palme mördades hade föräldrarna berättat om ”barnens vän” som nu var borta.

Mamman jobbade då som nu i äldre- och handikappomsorgen, nu med en förstörd axel vid 55 år, sjukskriven i omgångar och letande efter möjlig omplacering. Pappan jobbade som sprängare i gruvan (nu är han vaktmästare). För dem skulle försämringar i sjukförsäkringen och nedskärningar i vården bli ett hårt slag.

På Nya konditoriet i Umeå, med sin klassiska inredning och sitt stora utbud, har Daniel Nyström svårt att välja mellan semla och chokladtårta.

– Du får grädde till den, säger kafébiträdet och han slår till.

Han har sin egenritade hoodtröja på sig: ”I 8-bitar är vi alla lika” står det, vilket gestaltas av första generationens dataspelsfigurer förenade med en regnbåge.

– Jag tänkte att du skulle känna igen mig om jag tog den, säger Daniel, som också är vice ordförande för RFSL i Umeå.

I grunden är alla människor lika och ska så behandlas – han är riktigt stolt över sin skapelse.

Nu står han inför en ny fas i livet. Snart tar han sin examen, får förhoppningsvis sitt första gymnasielärarjobb och möjligheter att göra det han drömt om: göra skillnad, stimulera till lärande, få eleverna att se sin potential att förändra sitt liv och samhället.

Alla lärare Daniel Nyström känner jobbar för mycket. Han bävar inför detta, men inbillar sig – peppar peppar – att det ändå handlar om ett val, att det måste gå att hålla sig till arbetstiden.

En lärare fick honom att bli intresserad av samhällskunskap.

– Hon var kuvad och eleverna kal­lade henne ”samehora”. Så där ska det inte kunna vara, elever ska inte kunna ta sig den rätten, tänkte jag, och det väckte mitt intresse för att bli lärare.

Hur det inte ska vara i skolan upplevde han redan från första klass, eftersom han under hela skoltiden blev mobbad. En lärare försökte agera men blev ansatt av lärarkollegiet. En annan deltog själv i mobbningen, slog honom och uppmuntrade andra till att slå honom, berättar han. Skolledningen såg honom som problemet, han blev kallad till förhör om huruvida pappan var alkoholist, eller var han inte själv psykiskt sjuk? Det var tydligen lättare att vända uppmärksamheten mot honom än mot de sex sju plågoandarna.

– Jag har jämfört med liknande fall nu, och insett att jag förmodligen skulle fått ett gigantiskt skadestånd, säkert mer än en halv miljon kronor, säger 30-åringen.

Varför han blev mobbad? Han spelade inte ishockey i hockeystaden Kiruna där han växte upp, utan tv-spel. Och så gillade han att odla och se saker växa, säger han.

Politiskt är han inte emot att barn och föräldrar får välja skola (det kan hjälpa mobbade) även om det är bra att blanda barn från olika samhällsgrupper, men han är emot fri etablering av skolor.

Som lärare i samhällskunskap och historia hoppas han kunna hjälpa ungdomar att ta makten över sina liv.

Sverigedemokraterna hoppas han slippa.

– Antirasism är inget man kan politisera. Utifrån våra lagar är jag som lärare skyldig att fostra eleverna till demokratiska medborgare. Och att erkänna människans lika och okränkbara värde – det är antirasismens kärna. SD står inte för allas lika värde utan vill skapa ett slags apartheid i Sverige.

Därför har han full förståelse för de elever som i förra veckan blockerade SD från att ha ett bokbord på Globala gymnasiet i Stockholm.

– De utnyttjar sin demokratiska rätt att säga ifrån. Det handlar om trygghet, och elevernas arbetsmiljö.

Själv stod han utanför Norrländska universitetssjukhuset och protesterade när SD nyligen besökte verksamheten. Där handlade det om patientsäkerhet, anser han, liksom den läkare som sa ifrån.

Att säga att man ska ta debatten, eller att alla riksdagspartier ska välkomnas till skolor och arbetsplatser, är att göra det lätt för sig, anser han.

– Jag som skrivit en masteruppsats om SD vet att det är svårt att argumentera. Deras budskap är lätt att svälja om man inte har alla argumenten. Då gäller det verkligen att lärare har drillat eleverna i mänskliga rättigheter. Jag tycker inte att man ska tvinga på barnen rasister på skolorna. De står för ett hat mot muslimer.

– Hade personer som är hatiska mot judar fått komma? Jag tror inte det.

Utifrån människovärdet har han också vissa problem med Kristdemokraterna, på grund av deras vilja till särlagstiftning för hbtq-personer.

– Annan särlagstiftning syftar till att stötta utsatta grupper. Men att inte homosexuella ska få adoptera, till exempel, handlar om att begränsa vissas möjligheter.

– Som lärare kommer jag inte att predika vänsteråsikter. Jag är ärlig och säger att jag är starkt engagerad, att det jag säger inte är en absolut sanning – den finns sällan. Jag vill utrusta eleverna med instrument för kritiskt tänkande och analys.

Förändring i samhället sker bit för bit. Vid vissa tidpunkter kan större omdaningar ske, säger han som bakgrund när jag frågar om visioner.

– Som att driva på för högre skatter, att stoppa vinster i välfärden, det sågs tidigare som en omöjlighet, men nu kanske det går.

Han vill se ett mer demokratiskt samhälle som bygger på rättvisa och jämlikhet, mer demokratiska arbetsplatser, han vill att människor får mer makt över sin egen tid.

– Om folk hade kortare arbetsdagar skulle det säkert gå att höja pensionsåldern, säger han; hans mammas axel hade säkert hållit med sextimmarsdagar.

Kan man sänka skatten med 140 miljarder kan man satsa 10 miljarder på arbetstidsförkortning, anser han. Det är en fråga om val. Och makt. Med kortare arbetstid får vi mer tid till annat, mer tid att påverka politiskt.  Opinionen är med honom, men inte politikerna. Svenskt Näringsliv har ett oerhört inflytande på partierna, poängterar han, och att arbetsgivarna är motståndare till en maktförskjutning mot mer fritid och frihet.

I slutet av 1990-talet gick han med i SSU.

– Jag försökte gå på möten, men de hade inga. Jag kunde inte påverka.

Sedan gick han en, som han kallar det, politisk kräftgång, med åsikter – ja till EMU och EU – någonstans mellan Centern och högra sidan av socialdemokratin, innan han åter vandrade vänsterut.

– När jag läste statsvetenskap gjorde kunskapen om EU och EMU mig till motståndare.

I dag placerar han sig till vänster i Vänsterpartiet. Sedan tio år är han aktiv i Umeå, som har en historia av vänsterengagemang. (Bara en sådan sak som att McDonalds hindrades från att etablera sig i staden på 1990-talet.) Han har varit med och byggt upp studentvänstern och satt förra mandatperioden i kommunfullmäktige. Nu är framtiden oviss. Han håller låg profil, står långt ner på vallistorna eftersom han räknar med att göra sitt provår som lärare i någon glesortskommun.

2006 utsågs Umeå till Sveriges hbtq-vänligaste stad. Men sedan dess har kommunen lutat sig tillbaka, anser Daniel. I Umeå, liksom Sverige och Europa, finns en trend där hatet normaliseras.

I en blogg kommenterar han samhällshändelser.

– Ju mer jag skriver om SD, ju mer ökar hatet och hoten mot mig. Det är direkta och indirekta dödshot.

Han har precis läst om en homosexuell man som utsatts för hatbrott, trakasserats och misshandlats, i Kinna.

– Det är inte så att jag inte gråter, för det skulle kunna vara jag.

När pojkvännen pussar honom offentligt känner han en kall kåre genom kroppen.

– I stället för att känna kärlek och glädje över den ömhetsbetygelse han ger mig, blir jag rädd för alla som kan ha sett det. Det är hemskt.

FOTNOT: HBTQ-personer = homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner. Transpersoner inbegriper bland andra transsexuella (som vill eller har bytt kön) och transvestiter (som inte vill byta kön). Queer be­tyder i grunden ett ifråga­sättande av hetero­normen. Det kan innebära en önskan om att inte behöva definiera sig. Källa: RFSL