Ingen delar Riksbankens tro
Argumenten börjar tryta för Riksbankens försök att hålla tillbaka hushållens lånande med räntevapnet.
Under en längre tid har ju banken låtit räntan ligga högre än vad enbart hänsyn till inflationen ger skäl för. Och resultatet har inte låtit vänta på sig. Prisutvecklingen i den svenska ekonomin ligger långt under målet på två procent. Samtidigt har arbetslösheten parkerat kring åttaprocentsstrecket.
Den onödigt höga räntan försvaras med att en lägre ränta skulle elda på hushållens redan ivriga lånande för att köpa sig tak över huvudet. Men nyligen kom Riksbanken med egna beräkningar som visar att räntan har en synnerligen blygsam effekt på hushållens skuldsättning. En räntesänkning med en procentenhet får skuldkvoten att öka från dagens 173 till 174,5 procent. En i praktiken betydelselös förändring.
Riksbanksledningen hävdar också att räntan behöver hållas upp för att undvika att hushållen etablerar orealistiska förväntningar om det framtida ränteläget. Med andra ord: Kreti och pleti skulle få för sig att boräntan kommer att ligga kvar under tre procent i eviga tider och låna till lyan utifrån den villfarelsen.
Men det finns lite som talar för att hushållen gör verklighetsfrämmande ränteantaganden. Mätningar tyder i stället på att vanligt folk har samma förväntningar som banker och andra spekulanter. Ensam med en helt egen bild av var räntan kommer att ligga om fem år står Riksbanken själv.
Tredje linjen i riksbankschefens försvar är att vi måste undvika en situation som han kallar för skulddominans. Ett infernaliskt tillstånd då hela den ekonomiska politiken ensidigt måste inriktas på att hantera hushållens skuldproblematik. Begreppet är Stefan Ingves eget påfund – och uppenbara föregångare saknas. Tidigare episoder då länders ekonomiska politik enbart fått inriktas på skuldavveckling har i stället oftast handlat om offentlig skuldsättning.
Försöken att hejda lånetillväxten med räntevapnet motiveras med att det handlar om att göra en avvägning mellan kort och lång sikt. Antagandet är att det går att undvika att det går åt fanders långt fram i tiden genom att tillåta att inflationen avviker från målet under en lite längre tid. Skräckscenariot är att fallande bostadspriser ska få Svensson att dra åt svångremmen rejält och förorsaka att konsumtionen rasar med kraftigt fallande inflation som följd.
Bortglömt i sammanhanget är dock att långvariga avvikelser från målet får inflationsförväntningarna att börja svaja. Mången löneförhandlare har på senare tid fått brottas med frågan om kalkylen bör baseras på två- eller enprocentig inflation. Frågetecken som i sig själva riskerar att göra inflationen mindre stabil.
Slutresultatet blir ett kapitalt misslyckande för Riksbankens överordnade mål: prisstabilitet.
