Några av alla som gått från IF Metall till maktpositioner inom fack, politik eller annat: Karl-Petter Thorwaldsson, Stefan Löfven, Mikael ­Sjöberg, Leif ”Blomman” Blomberg, Olle Ludvigsson, Anders Ferbe, Göran Johansson, Jonas Sjöstedt, Ulla Lindqvist, Stig Malm, P-O Edin.
Foto: Kenny Bengtsson, Magnus Hjalmarson Neideman, Per Larsson, Eric Roxfelt, Juha Roininen, Anders Wiklund, Björn Larsson Rosvall, Claudio Bresciani, Anders Wiklund, Björn Larsson Ask och Pär Olsson

Aldrig någonsin har ett enskilt fackförbund dominerat det offentliga livet till den grad som dagens IF Metall. Fack, politik och Myndig­hetssverige bär en tydlig prägel av förbundet på Olof Palmes gata.

Vad sägs om följande lista över inflytelserika makthavare?

Stefan Löfven, i dag oomstridd ledare för Socialdemokraterna och med möjligheter att bli statsminister under hösten 2014, var tidigare ordförande för IF Metall.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ordförande, har också sina rötter i Metall. Han var hyttmontör på Volvo lastvagnar i Umeå och aktiv i verkstadsklubben.

LO:s ordförande sedan 2012, Karl-Petter Thorwaldsson, kommer från samma förbund och har i dag en stark ställning i det offentliga samtalet visavi både arbetsgivare och politiker.

Anders Ferbe är IF Metalls nuvarande ordförande och förblir så fram till 2017. Hans inflytande inom den samlade fackliga sfären överträffas i dag av ingen.

Han är den kanske enskilt viktigaste företrädaren för avtalet som styr resten av arbetsmarknaden. Att han har ledartröjan under avtals­rörelser råder det inget tvivel om

Till de här namnen kan läggas Arbetsförmedlingens nyutnämnde generaldirektör, Mikael Sjöberg. Han var tidigare generaldirektör för Arbetsmiljöverket. Också han har sina rötter i Metall. Som ung facklig aktivist
i Norrköping hämtades han till Stockholm av dåvarande Metallordföranden Leif ”Blomman” Blomberg.

På listan över metallarna bland statens främsta företrädare inom myndigheter, verk och bolag fanns tidigare också Bo Bylund. Han var generaldirektör i Arbetarskyddsstyrelsen, Banverket och Arbetsmarknadsstyrelsen.

Företrädare på den förstnämnda posten var Sivert Andersson, sprungen ur samma fackliga källa.

Vidgas kretsen av män (det är nästan alltid män) i framskjutna positioner förstärks intrycket av IF Metall som den fackliga rörelsens kraftcentrum och en av samhällets främsta rekryteringsbaser.

Kvinnan som bryter det manliga maktmönstret är Metalls Ulla Lindqvist. Hon var LO:s vice ordförande under perioden 2000–2012.

Allan Larsson, finansminister under det tidiga 1990-talet, generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen och generaldirektör i EU-kommissionen med ansvar för arbetsmarknad och sociala frågor, har varit utredningschef i Metall.

LO:s tidigare chefsekonom P O Edin, den kanske mest profilerade fackföreningsekonomen sedan Gösta Rehn och Rudolf Meidner, har också ett förflutet som utredningschef i Metall.

Leif ”Blomman” Blomberg är kanske den mest kända Metallprofil som går att uppbringa. Han lämnade förbundet 1993 och blev integrationsminister i den S-regering som tillträdde året därpå.

Metalls förrförra ordförande Göran Johnsson har däremot tackat nej till flera tunga erbjudanden. Han var till exempel tillfrågad om att bli generaldirektör för Medlingsinstitutet, men avstod. Styrelseordförande för Sveriges Television är han dock sedan 2011.

Lägg till att Bertil Åhnberg, politiskt sakkunnig i näringsdepartementet (S) hämtades från verkstadsklubben på Scania i Södertälje – och listan över metallare som i modern tid haft offentliga uppdrag blir komplett eller näst intill.

En titt utanför Stockholm och centrala ämbetsverk, myndigheter och organisationer förstärker bilden av en facklig organisation med tentakler som når långt utanför den egna sfären.

I dag finns också Olle Ludvigsson på listan över inflytelserika metallare. Före Brysselflytten och intåget i EU-parlamentet var han klubbordförande för metallarna inom AB Volvo.

Göteborg har också under decennier styrts och dominerats av kommunalrådet Göran Johansson (S). Han skolades för uppdraget i verkstadsklubben på SKF.

Före honom fanns en minst lika legendarisk makthavare från samma verkstadsklubb, Bengt Teng­roth. Han blev pionjär på svensk arbetsmarknad vad gäller att byta från den fackliga sidan till arbetsgivarnas. Han blev varvsdirektör under 1970-talet, först för Götaverken och sedermera Svenska varv.

Att den här dominansen väckt och väcker starka känslor både inom LO-familjen och utanför är tydligt. Framgången har ett pris.

Det mumlas om att IF Metall skaffat sig omåttligt stort inflytande, och att vännerna stöttar varand­ra i kampen om framskjutna positioner.

Men metallarnas framgång kan knappast förklaras av personliga allianser. En annan förklaring är den väl fungerande organisationen där starka och väl organiserade klubbar på tusentals arbetsplatser skapar en bred bas för rekrytering. Det är i sig en förutsättning för att skaka fram dugliga företrädare.

Att förhandla med en stor och betydande arbetsgivarmotpart som Verkstadsföreningen, i dag Teknikföretagen, har också betydelse. På samma sätt som LO tidigare blev starkt av SAF:s agerande och omvänt så gäller det ömsesidiga förhållandet också IF Metall/Teknikföretagen.

Bilden av den fackliga världen som domineras av förbundet på Olof Palmes gata förstärks om också ordförandeposten för LO granskas. I modern tid har ordförandetrion Arne Geijer, Stig Malm och Karl-Petter Thorwaldsson sina fackliga rötter i Metall.

Under samma tid är det bara Träindustriarbetareförbundet som kan matcha Metall på LO-toppen. Axel Strand, Gunnar Nilsson och Bertil Jonsson hade samtliga sin fackliga hemvist inom förbundet.

Wanja Lundby-Wedin är ett undantag på ordförandeposten. Hon bröt den manliga dominansen och kom från Kommunal.

 

Läs också:

IF Metalls styrka är ingen slump

 

IF Metall

Metall gick 2005 ihop med Industri­facket och bildade IF Metall.

För­bun­det har 340 000 ­medlemmar.