Klicka för större bild

Klicka för större bild

 

Prislappen för de senaste årens sysselsättningspolitik är hög. Varje nytt jobb beräknas kosta statskassan från en halv miljon till nästan tre. I särklass dyrast är de nedsatta socialavgifterna för unga.

2 750 000 kronor per nytt jobb. Så mycket pengar har årligen försvunnit ur statsbudgeten till följd av att arbetsgivaravgifterna för ungdomar sänkts i två steg. Det visar Arbetets sammanställning av myndigheternas egna uppgifter om fem av de senaste årens största politiska reformer. Åtgärder som alla lanserats som verktyg för att höja sysselsättningen.

De höga kostnaderna för staten beror, enligt nationalekonomen Eva Mörk vid Uppsala universitet, på den utformning som regeringen valt.

– Många av åtgärderna är generella sänkningar, vilket innebär att de även går till personer som redan har jobb. Och det gör att de jobb som verkligen skapas blir dyra. Nystartsjobben och subventionerade anställningar som riktas mot personer med svårigheter blir avsevärt billigare, säger Eva Mörk.

Mats Dillén, generaldirektör på Konjunkturinstitutet, medger att en miljon kronor för varje nytt jobb kan framstå som dyrt – men ändå kan vara motiverat:

– Om en person inte kommer in på arbetsmarknaden utan åtgärden – men som en följd av den lyfts kompetensmässigt och lyckas etablera sig, utan att tränga undan någon annan. Då kan en åtgärd som är kostsam initialt ändå vara lönsam för samhällsekonomin, säger han.

Men TCO:s chefekonom, Göran Zettergren, hävdar att myndigheterna överskattar antalet nya jobb som de sänkta sociala avgifterna för unga samt den sänkta krogmomsen kan ha skapat.

– Studien om de sociala avgifterna belägger inte om den totala sysselsättningen ökar – eller om företagen sparkar 6 000 äldre och anställer yngre i deras ställe. Sanningen är värre än själva rapporten visar. I värsta fall blev det inga jobb alls, utan bara att några fått byta jobb, säger Göran Zettergren.

Han anser att regeringen har valt fel väg för att höja sysselsättningen, och efterlyser mer riktade åtgärder mot grupper som har problem.

– Vi är på väg att subventionera sönder arbetsmarknaden. Att anställa fler den vägen låter sig inte göras, för åtgärderna konkurrerar ut varandra. Det bästa vore att backa bandet och ta bort de värsta reformerna, säger Göran Zettergren.

Chefekonomen på Svenskt Näringsliv, Ann Öberg, försvarar reformerna och tycker att man bör ta hänsyn till beteendeförändringar som de för med sig.

– Om man är intresserad av effekten på statsbudgeten av olika reformer är självfinansieringsgraden ett bättre mått. Rutavdraget är ett exempel på en reform som kan ha en statisk kostnad i statsbudgeten men sannolikt är helt självfinansierad på lång sikt, säger hon.

Även finansdepartementet räknar med att rut-avdraget ska betala sig självt, men detsamma gäller inte för rotavdraget som står för mer än 80 procent av det så kallade husavdraget. I fråga om jobbskatteavdragen och restaurangmomssänkningen räknar regeringen med att långsiktigt få tillbaka en femtedel av kostnaden. Det skulle minska styckkostnaden per jobb för dessa två reformer till 798 000 respektive 920 000 kronor.

Men Eva Mörk betonar att beräkningarna av hur reformerna ska finansiera sig själva är osäkra:

– I vilken mån den direkta budgeteffekten kompenseras via ökad sysselsättning och lägre utgifter är jättesvårt att veta. Eftersom det inte går att empiriskt belägga jobbskatteavdragets effekter är det närmast omöjligt. Så dessa beräkningar blir i slutändan alltid en bättre eller sämre gissning.

Så här har vi räknat

Arbetets sammanställning bygger på uppgifter från Ekonomistyr­ningsverket och finansdepartementet om åtgärdernas varakti­ga effekt på statsbudgeten. I beräk­ningarna ingår inte eventuella långsiktiga effekter av att statens utgifter för arbetslöshet eller intäkter från skatter förändras. (Dylika kalkyler är mycket osäkra.)

Uppgifter om antalet nya jobb kommer från statliga Konjunkturinstitutet, IFAU och finansdepartementet.