Foto: Jessica Gow

Ett antal rapporter under de senaste åren konstaterar att vi kommer att behöva mer resurser till välfärden i framtiden. En orsak som ofta lyfts fram är att andelen äldre i samhället ökar, det som ibland kallas för den demografiska utmaningen, och gång på gång är slutsatsen att vi inte kommer att ha råd med en gemensamt finansierad välfärd. Lösningen som framhålls är i stället en ökad privat finansiering.

Vi anser att det är centralt med en fortsatt gemensam finansiering. För det är endast så vi kan skapa ett samhälle med minskande klyftor, med lika villkor och där vi har en välfärd som kommer alla medborgare till del. Det är också viktigt att poängtera att går vi bort ifrån en gemensamt finansierad välfärd är det inte bara ett slag mot jämlikheten, utan också ett slag mot jämställdheten. Det finns inget som är så omfördelande mellan kvinnor och män som äldreomsorgen.

Låt oss börja med att fastslå att vi är medvetna om att det finns utmaningar vad gäller finansieringen av välfärden, inte minst på grund av att befolkningen blir allt äldre. Faktum är att det redan i dag finns ett stort behov av ökade resurser, inte minst inom just äldreomsorgen. Men utmaningen är inte gigantisk och den är framför allt hanterlig.

I dag kostar äldreomsorgen cirka 2,5 procent av BNP och runt 2060 räknar man med runt 3,5 procent av BNP. Det kan ställas i relation till att skatterna har fallit från 51,5 procent av BNP till 44,5 procent de senaste 25 åren. Detta motsvarar ungefär 250 miljarder kronor.

En grundförutsättning för att klara finansieringen är att vi lyckas öka antalet arbetade timmar i ekonomin. Det måste främst ske genom att bekämpa arbetslösheten och öka antalet heltidstjänster. Vilket i sin tur kräver att samhället skapar förutsättningar för att kunna arbeta heltid.

Vi behöver därför en äldreomsorg som innebär att anhöriga, främst kvinnor, inte ska behöva gå ner i arbetstid för att sköta anhöriga. I dag har cirka 100 000 personer, främst kvinnor, gått ned i arbetstid eller slutat arbeta för att vårda nära anhöriga. Vi ser liknande mönster i barnomsorgen där föräldrar, och återigen främst kvinnor, tvingas gå ner i arbetstid på grund av förskolornas begränsade öppettider.

Kvinnor vinner framförallt som grupp på att behovet av välfärdstjänster tillgodoses med offentlig finansiering och förlorar om resurserna dras ner. De förlorar i dubbel bemärkelse. För det första genom en försämrad tillgång på välfärdstjänster för egen del på ålderns höst då partnern har gått bort. För det andra genom att det i första hand är kvinnor som täcker upp för brister i den offentliga omsorgen.

Det är viktigt att beakta vem som vinner och vem som förlorar ifall förutsättningarna välfärden ändras. Gamla som har betalat skatt tidigare livet, i tanken att de ska få bra vård och omsorg när de behöver det, är i en utsatt position.

Det finns ett starkt stöd för en gemensamt finansierad välfärd och en överväldigande majoritet av medborgarna är villiga att betala en högre skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg. Men om vi kommer att vilja lägga mer pengar av en växande inkomst på vård, skola och omsorg avgörs av om vi känner att välfärden fungerar och har bra kvalitet. Vad vi saknar är politiker som tydligt går ut och säger att det självklart är möjligt att gemensamt finansiera en värdig välfärd i dag och i framtiden.

Torbjörn Dalin
ekonom, Kommunal

Kristina Mårtensson
utredningschef, Kommunal