Det här med att välja. För vissa verkar det så enkelt att vara spiksäker. För andra så svårt.
På valdagen handlar det just om att vara bombsäker. Ja, på hur kroppen ska styras alltså. Till att ta sig till en viss plats, lägga en viss lapp i ett visst kuvert. Eller att låta bli.
Det finns de som yrvaket vaknar upp och undrar: Vad vill nu dessa olika partier egentligen? Vem talar sanning? Vem har svaren?
Och hur kan de här personerna vara så säkra på att just deras väg är den rätta?
Ibland blir jag lite full i fan. Tänker att politikerna inte ens själva tror på det de säger utan egentligen har en dold agenda. Att när de säger att just det här partiets politik är den bästa för alla – så tänker de egentligen på en mindre grupp i samhället som står dem närmast.
Till de osäkras tjänst står partiprogrammen. Jag läser dem och letar slumpvis vägledning.
Folkpartiet är Sveriges liberala parti. Först läser jag in ett ”enda”, men så står det inte. Meningen liksom bara lutar åt det hållet. Höga ambitioner för välfärden är målet. Och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans ska bekämpas. Oj. ”Varje tendens till”, det borde bli många bekämpningar? Och mycket kostsamt väl? Och på vilket sätt? Inte för att jag opponerar mig. Men det väcker frågor.
Centerns liberalism är social, decentralistisk och grön. Frihet och grönska, över åkrarna.
Det låter ju bra, för mig som är uppvuxen i en lantbrukarfamilj.
Fast vad betyder det där med att partiet inte är socialliberalt utan att dess liberalism är social? Eller det att de tror på ett gemensamt ansvar för att utjämna de orättvisor som bland annat arvet skapat, men samtidigt är emot en påtvingad kollektivism?
Gemenskap alltså, men inte kollektivism.
Miljöpartiet vill skapa ett hållbart samhälle och ge alla barn en ärlig chans i skolan. Socialdemokraterna tror på frihet och framtidstro; välfärd och möjligheter åt alla. Kristdemokraterna vill ha ett samhälle där frihet förenas med omsorg om de svaga. Moderaterna ett som håller ihop, som ser alla och inte glömmer någon. Ungefär som Vänsterpartiet, väl? Fast det är ett socialistiskt och feministiskt parti med ekologisk grund, läser jag. Och så har vi Sverigedemokraterna, som eftersträvar en hög grad av gemenskap, ett varmare samhälle. Verkligen?
Feministiskt initiativ vill utmana vår självbild som säger att vi är ett jämställt och öppet land, som respekterar mänskliga rättigheter.
Partiprogrammen går djupare än så här, det gör de. Men det gäller att hitta dit, att orka läsa och inte minst att förstå vad där står – och kanske inte står. Vad partierna sedan vill och kan genomföra, det är ytterligare en knepig dimension.
På valdagen gäller det att ha bestämt sig. Det handlar inte om att komma ut ur garderoben (snarare viska in sitt svar och snabbt stänga dörren), men att göra upp med sig själv. Att ha försökt ta reda på vem just jag är, vad just jag tror på. Vad jag vill.
Förhoppningsvis har vi åtminstone ett hum om svaret när valförrättaren tagit emot kuvertet och prickat av oss i röstlängden.
Förmodligen förekommer också en inte allt för oansenlig mängd slump.
Men det finns också väldigt många som inte yrvaket vaknar till av ljudet från valstugor som slås upp på gator och torg. Som har tänkt igenom det här noggrant.
Som vet var de står, vet vad de vill och som inte minst lägger en oändlig massa tid på att förbättra samhället i den just den riktningen. Som verkar i verkligheten, bortom slagord och klyschor. Som tar på sig uppdrag under kvällar och helger, året om. Det här året – men också nästa.
Vi har träffat lokala företrädare från alla partierna, från olika platser runt om i landet. Följ med oss i två månader framöver och möt politikens grovarbetare.
Läs också:
