Waleed Abbas. Foto: Fredrik Sandberg

Waleed Abbas. Foto: Fredrik Sandberg

Waleed Abbas utbildade sig till data- och it-tekniker under fyra år på universitet. Han arbetade i yrket i tre år i Irak och Dubai. 2007 kom han till Sverige, läste svenska i ett halvår och började söka jobb.

– Jag trodde att det skulle vara lätt, berättar han.

Det låter rimligt. 2008 infördes lagen om arbetskraftsinvandring. Ett av motiven var att täcka Sveriges behov av högutbildat data- och it-folk.

Waleed Abbas har sökt hundratals jobb utan framgång.

– Om jag hade ett svenskt namn skulle jag få jobb direkt, säger han.

Han fick jobb på elektroniktillverkaren Note i Norrtälje 2007. I två år jobbade han med montering och lödning. 2009 fick han sparken när Note skar ned.

För två veckor sedan hamnade han i fas 3. Hans handläggare på Arbetsförmedlingen har skickat honom till ”möjligheternas mässa” i Solna. 26 fas 3-anordnare i Stockholms län visar upp sig för 600 fas 3-deltagare.

Waleed Abbas har redan fått en placering hos Skogsstyrelsen, som röjer skog i Norrtälje. På mässan möter han en annan anordnare. Där kan han jobba med data och it. Nu ska han försöka byta.

Men helst vill han ha en ny praktikplats. Han har redan ordnat två platser på egen hand, men den här gången gick det inte. I stället väntar två år på en fas 3-plats.

– Ska jag jobba gratis i två år? Då är en praktikplats bättre. Om det inte finns möjlighet till anställning säger man hejdå efter tre månader.

Han var full av energi när han kom till Sverige och inställd på att jobba. När han inte fick jobb försökte han starta eget och öppna en butik ”men ingen vill låna ut pengar till en arbetslös”.

– Du vet, man blir sjuk om man bara sitter hemma. Det här har påverkat mig jättemycket. Jag måste kunna försörja min familj.
Han är 41 år, gift, har en fyraårig son och ett nytt barn på väg. Han fru pluggar svenska. Hans aktivitetsstöd är 5 200 kronor i månaden efter skatt.

I Irak läste han två utbildningar parallellt på universitetet och utbildade sig även till klassisk pianist. Han har ingen glädje av sina utbildningar på arbetsmarknaden.

– Jag tror att mina kunskaper i data och it har blivit för gamla.

Waleed Abbas är inget undantag. Linnea Drougge och Anna Torstensson jobbar på den ideella föreningen Hela människan, som drivs av kyrkorna i Nynäshamn. De räknar till fem akademiker bland 30 fas 3-deltagare, bland annat en specialist inom kemi.

– Han använder både sitt eget namn och ett svenskt namn när han söker jobb. När han använder det svenska namnet blir han kal-lad på intervju, berättar Linnea Drougge.

En salig blandning av människor hamnar i fas 3, inklusive högutbildade svenskfödda.

– I Nynäshamn har stora arbetsplatser lagts ner. De som är 50-plus har svårt att få jobb. Det förekommer lite åldersdiskriminering också, tycker Anna Torstensson.

Conny Perlfjord är 53 år. Han är gymnasieingenjör och hade ett bra, välbetalt jobb som sjukhustekniker på Siemens Elema i Sundbyberg.

– Jag åkte runt och mekade med röntgenmaskiner.

Han blev arbetslös när Siemens lade ner i Sundbyberg 2004. Sedan följde några år när han varvade perioder på bemanningsföretag med perioder av arbetslöshet.

Nu är han inne i fas 3 sedan fyra år. Han har avverkat två perioder som fastighetsskötare och vaktmästare.

– Det var bra för att vara ett fas 3-program, men jag slänger bort en massa kunskaper som jag skaffade mig i arbetslivet.

Han är utbildad för mekaniska maskiner­ på fyraårigt tekniskt gymnasium. Sedan kom datoriseringen och kraven skärptes. Nu vill arbetsgivarna helst ha civil­ingenjörer.

– Jag skulle vilja uppgradera min utbildning. Då kunde jag få jobb i min gamla bransch. Men där har Arbetsförmedlingen inget att erbjuda, konstaterar han.