Tredje landet i jakten på jobb

Arbetslöshet och låga löner har drivit hundra­tusentals letter utomlands. Städerskan Sarmite Bumane är Lettlandspatriot, men tänker bo kvar i Stockholm.

– Titta, säger Sarmite Bumane och visar hur huden knottrar sig på underarmen. Nästan 25 år har gått, men jag ryser fortfarande när jag minns.

Klockan sju på kvällen den 23 augusti 1989 ställde sig Sarmite Bumane och två miljoner andra letter, ester och litauer hand i hand i en 60 mil lång kedja genom de baltiska Sovjetrepublikerna. 50 år hade gått sedan Molotov-Ribbentroppakten undertecknades, den som innebar att Stalin och Hitler delade Östeuropa mellan sig, varvid de baltiska länderna tillföll Sovjetunionen. Den mänskliga kedjan visade de ockuperade folkens sammanhållning och vilja att bli fria.

– Jag stod där och kände vilken styrka vi hade. Vi förstod att vi kunde lyckas.

1991 blev de baltiska länderna självständiga. Sarmite Bumane söker länge efter rätt ord för att beskriva vad hon kände, och spricker upp i ett leende när hon hittar det:

– Självständigheten. Det var en sådan … rikedom.

De första åren, när småföretag blommade upp och det plötsligt fanns gott om varor i affärerna, var framtidstron stark trots att ekonomin skakade. Så följde goda och svåra år om vartannat. Låga löner gjorde att letter började söka sig utomlands.

Så länge Sarmite Bumane hade tre barn att ta hand om var det inget hon tänkte på. När barnen var vuxna såg hon saken annorlunda.

– Men när jag och en väninna flyttade till England 2003 var det av blandade orsaker, inte bara ekonomiska. Barnen stod på egna ben, och 2002 hade min andra man, som var rallyförare, omkommit i en olycka. Jag ville göra något nytt.

Efter ett år flyttade väninnan hem. Sarmite Bumane blev kvar i staden Wisbech, där hon arbetade på en snabbmatsfabrik.

– Jag vägde upp pasta och kött i portioner som packades och skickades till olika butiker. Jag tyckte om klimatet i England, men inte snabbmatskulturen.

I fabriken kunde Sarmite Bumane se den lettiska utvandringens vågor. De första åren hade hon få lettiska arbetskamrater, efter krisen 2008 strömmade de till.

– Även högutbildade kom. Jag arbetade tillsammans med tandläkare och läkare.

Under tiden hade Sarmite Bumanes äldsta dotter gift sig med en svensk man och flyttat till Stockholm. Den yngre dottern och sonen följde efter när krisen kom och deras möbelaffär i Riga fick slå igen. Sonen fick jobb i byggbranschen, dottern driver nu en skönhetssalong.

Sedan 2010 bor också Sarmite Bumane i Stockholm. Familjen är samlad igen. Och Sarmite, som har tre barnbarn, har än en gång känslan av rikedom. Hon skiner av glädje när hon berättar:

– Jag tar hand om barnbarnen mycket. Lämnar och hämtar på dagis. På dagarna städar jag butikslokaler och trappor. Stockholm är som Riga, fast mer välhållet.

På städföretaget Rent 08, som ägs av en lettiska, har Sarmite Bumane mest lettiska arbetskamrater. Det gör att företaget kan ge jobb även åt nyanlända utan språkkunskaper. På lördagarna arbetar hon i lettiska skolan i Gamla stan, där hon lär de yngsta barnen ABC, men framför allt talar lettiska med dem. Hon sjunger i en lettisk kör i Stockholm, som deltog i Lettlands sångfestival i somras.

– Jag har det väldigt bra, bättre än invandrare från länder utanför EU. Jag har inga nära svenska vänner, men har aldrig märkt att letter bemöts dåligt i Sverige.

Ändå saknar Sarmite Bumane sitt land. Kvar i Riga finns hennes 82-åriga mamma, som vägrar flytta. I stället reser Sarmite Bumane ofta och hälsar på. Ibland tar hon färjan för att kunna fylla väskan med mammas syltburkar och annan lettisk mat. När vi träffas ska hon snart iväg igen, för att vara med om invigningen av det nya nationalbiblioteket i Riga.

– Om det bara fanns jobb till rimliga löner skulle många letter flytta tillbaka. Regeringen säger att de höga priserna på allting är oundvikliga; att internationella priser måste slå igenom. Då har jag bara en fråga: Varför kostar vårt arbete ingenting?

Läs också:
Det lettiska undret svider