I sin uppmärksammade bok ”Jag är den jag är” är Maud Olofsson irriterad över sina forna allianskollegers motstånd mot Centerpartiets traditionella värderingar.
Jan Björklund ville ständigt bygga ut kärnkraften, enligt Maud Olofsson, och moderaterna ville helst inte höra talas om några satsningar alls på järnväg eller vägnät.
Allt skulle enligt moderaterna satsas på några få vägprojekt, främst i Storstockholm.
Och visst är det faktiska händelseförloppet riktigt. I dag vet alla som försöker ta sig fram per tåg eller kollektivtrafik hur eftersatt underhåll och utbyggnad är.
Men historiebeskrivningen skaver.
Som miljöminister under Maud Olofssons tid satt Andreas Carlgren från hennes eget parti, en miljöminister som företrädde den linje som Maud Olofsson nu tillskriver övriga alliansministrar och som, trots att samstämmiga myndigheter ansåg att utsläppen skulle öka med de nya lederna, hårdnackat försvarade dem och till och med poängterade att det var bra att trafiken ökade.
Någon linje om att hellre satsa på infrastruktur i övriga Sverige drevs aldrig.
I stället klev Centerpartiet alltmer fram som företagens parti.
Nyföretagandet skulle blomstra med ja till vinstuttag i friskolor och på privata vårdcentraler. Och försämringar i arbetsrätten skulle ge fler röster från nyblivna eller blivande företagare.
Och vi fick se ett Centerparti som mer värnade företagen och allt mindre såg till de anställdas situation eller talade om miljön.
Ser vi till Maud Olofssons tal i Almedalen märks denna utveckling tydligt.
2008 upptog miljöfrågorna fortfarande en relativt stor del av talet.
De följande åren kändes miljön som en mer pliktskyldig ingrediens och 2011, i sitt sista tal i Almedalen, framhöll Maud Olofsson att varken riksdag, EU eller FN var de bästa vägarna för en bra klimatpolitik.
I stället sa hon:
”Det är alla de tusentals entreprenörer som i detta nu hittar små och stora lösningar som tillsammans leder oss på vägen mot det hållbara samhället.”
Omsvängningen var ett faktum. Rutbidrag och lägre skatter för företag stod i centrum för Centerpartiet, inte miljön.
Under Annie Lööf har denna linje mejslats ut än mer och miljö och klimat har skjutits i bakgrunden även under den nuvarande centerpartistiska miljöministern Lena Ek.
Maud Olofsson sa en sak till om miljön i sitt sista tal 2011.
”Vi är ett land där det är en högtidsstund att källsortera och kompostera.”
Det är bland annat denna källsortering som gjort att Sverige kunnat minska utsläppen och fått ett överskott av utsläppsrätter.
Men det som i år har avslöjats om hur Centerpartiet har handskats med dessa sparade utsläppsrätter får även dessa sista miljöord av Maud Olofsson att blekna.
I stället för att låta Sveriges överskott av utsläppsrätter från perioden 2008–2012 vara en del av det globala klimatarbetet för en bättre miljö har miljöminister Lena Ek valt att sälja dem till den amerikanska storbanken Bank of America Merrill Lynch.
Denna centerpartistiska försäljning ökar jordens utsläpp med 1,3 miljoner ton koldioxid.
Så mycket var alltså det slit för en bättre miljö värt som Maud Olofsson hyllade 2011.
Det är för övrigt banken Merrill Lynch som enligt Maud Olofssons bok hjälpte till när hon bestämde att Vattenfall skulle köpa det holländska energibolaget Nuon, en affär som kostat skattebetalarna någonstans mellan 70 och 90 miljarder kronor i rena förluster.
Och i Centerpartiets frånvaro i klimatdebatten klev i stället Miljöpartiet fram med tydliga förslag runt miljö och klimat.
Miljöpartiet satt inte i någon regering men hade en miljöpolitik.
Centerpartiet satt i regeringen, men lät allt mindre av någon miljöpolitik höras.
Det är ändå svårt att ifrågasätta Maud Olofssons egen bild av skeendena. Hennes upplevelser kan mycket väl ha varit att övriga allianspartier effektivt snöpte de klimatförslag som Centern lade fram internt men som de aldrig pratade om offentligt, även om det låter som en tillrättalagd efterkonstruktion.
De mest sanna orden i Maud Olofssons bok tycks därför vara de hon fäller redan på sidan 71:
”Jag tror att det som framför allt provocerade Socialdemokraterna var att jag stod för en del av Centerpartiet som de inte hade sett på många år, entreprenörscentern och småfolkscentern.”
Sverige behöver entreprenörskap, det är rätt. Men tyvärr blandade Centerpartiet ihop stöd till småföretag med skattefinansierade bidrag till storbolag, och de förväxlade enklare regler för företag med sämre anställningsskydd och sänkta löner för företagens anställda.
Och klimatpolitiken for all världens väg redan under Maud Olofssons tid som partiledare.
