Vad har hänt med statsskulden?
Sedan S-regeringen under 90-talskrisen fick se statskulden stiga kraftigt har själva begreppet blivit närmast pestsmittat.
Inget parti vill ifrågasätta en låg statsskuld och därmed beskyllas för att riskera statens finanser.
Men när infrastrukturen raseras och bostadsbyggandet står stilla är Anders Borgs väg – att hellre betala av på vår statsskuld – en betydligt värre ekonomisk hushållning.
Det kan liknas vid en villaägare som hellre betalar av på sitt villalån än lagar ett hål i taket där det regnar in, något som gradvis förstör hela huset.
Men övriga partiers tystnad är begriplig. Debatten slår lätt över i tal om ekonomiskt lättsinne.
Oppositionen är därför inte särskilt intresserad av att dra fokus från den klara huvudmotsättning som formats inför valet:
De rödgröna vill ha bättre välfärd, skola och sjukvård, alliansen vill hellre ha fortsatta skattesänkningar
Det är en klar och tydlig motsättning som är lätt för de flesta väljare att förstå.
Nu har visserligen även alliansen valt att satsa lite extra på välfärd i år, men de resurser man kastar in inför valet naggar inte på skattesänkarlinjen.
Och att samtidigt försöka driva både skattesänkarlinjen och lägga lite mer på välfärd resulterar endast i stora underskott.
Följdriktigt talar Anders Borg hellre om Sveriges låga statsskuld när han vill visa hur stark statens ekonomi är.
För varje företagare är dock samspelet mellan lån och investeringar en självklarhet. Behövs det en ny maskin för att hänga med i konkurrensen är det självklart att ta ett lån för att köpa maskinen och låta en del av den ökade vinsten täcka lånekostnaderna.
Regeringens linje kan närmast jämföras med ett företag som i stället säljer den enda maskin man har för att betala av på en tidigare skuld.
Konkurrensförmågan upphör helt och företaget hotas av konkurs.
En statsskuld är alltså i sig inget negativt om de pengar staten lånar går till nödvändiga investeringar som höjer tillväxten i landet. Den ökade tillväxten kan då hålla lånets andel konstant.
Det gör oss rikare och är god ekonomisk hushållning.
Men hur hög bör då statsskulden vara för att nyttan av lånen ska kunna bibehållas?
För en tid sedan lade två amerikanska forskare fram en uppmärksammad studie som visade på negativa följder om statsskulden överstiger 90 procent av BNP.
Mer än 90 procent av det värde som ett land producerar bör alltså enligt denna studie inte lånas för återinvesteringar.
Det kan jämföras med att ett hus inte bör vara belånat till mer än 90 procent av dess värde.
Det var faktiskt den första allvarliga studien som verkade visa att en alltför hög statsskuld i sig är dåligt för ekonomin.
Några ekonomistudenter upptäckte dock att forskarna hade skrivit fel i ett exceldokument, ett fel som kullkastade hela resultatet.
När euron infördes sattes i stället gränsen för tillåten statsskuld till maximalt 60 procent av BNP, en gräns som fortfarande gäller.
Sveriges statsskuld är nu nedbankad till runt 35–37 procent av BNP, beroende på hur man räknar. Alltmedan tågen står still, bostadskrisen blir allt värre och människor knappt kan ta sig till sina jobb.
Anders Borg pekar stolt på den låga belåningsgraden och hoppas att marknaden ska uträtta det staten inte uträttar, något som gång på gång visat sig vara en falsk förhoppning.
Tyvärr ifrågasätts sällan hans glädje eftersom människor i djupet av sin själ har en allmän aversion mot att vara skuldsatta.
Allt medan Sveriges konkurrenskraft dalar.
