Under våren tänker arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson inte lägga fram ett enda förslag för att minska arbetslösheten.
Att en arbetsmarknadsminister vid en arbetslöshet på över åtta procent inte går fram med en enda proposition är naturligtvis anmärkningsvärt.
Men arbetsoviljan hos Svantesson är inte ett utslag av lättja. Den vilar i stället på regeringens övertygelse om att arbetslösheten bäst bekämpas genom att sänka priset på arbete. Och det är finansministerns bord.
En rad förändringar i denna anda, som sänkt arbetsgivaravgift och sänkt moms på krogen, har redan genomförts, påpekade Elisabeth Svantesson när hennes brist på initiativ nyligen debatterades i riksdagen.
Men den höga arbetslösheten består, inte minst bland unga.
Sverige har i dag nära 200 000 unga under 30 år som varken arbetar eller studerar, enligt arbetsförmedlingens siffror.
Då räcker det inte med att skänka skattepengar till företagarna och hoppas på det bästa, en förhoppning som uppenbart inte har slagit in.
Det är svårt att förstå att Elisabeth Svantesson så till den milda grad öppnar för kontringar från oppositionen.
Socialdemokraterna tog också tillfället i akt och presenterade tio förslag som ”Elisabeth Svantesson borde ha lagt”.
När den egna politiken inte fungerar borde Svantesson läsa dem noga.
