Alex Vega räddades ur den kollapsade gruvan den 13 oktober 2010. Upplevelsen att sitta instängd i 69 dagar ger honom fortfarande mardrömmar. Foto: Hugo Infante/AP Photo

Alex Vega räddades ur den kollapsade gruvan den 13 oktober 2010. Upplevelsen att sitta instängd i 69 dagar ger honom fortfarande mardrömmar. Foto: Hugo Infante/AP Photo

 

Trots att han var närvarande minns inte Alex Vega sina tre barns förlossningar. Han är en av de 33 gruvarbetarna i Chile som under 69 dagar var levande begravda 700 meter under jord.

Alex Vega har svårt att sova. Han är rädd för mörkret. Humöret svänger kraftigt och han har svårt att koncentrera sig.

Hela världens blickar riktades mot San Joségruvan i norra Chile för snart fyra år sedan. Det skedde ett ras. Kvar under jorden fanns gruvarbetarna som under två och en halv månad var levande begravda i ett litet skyddsrum samtidigt som räddningsmanskapet borrade sig ned mot dem. Med en trång enmanskapsel kunde sedan arbetarna vinschas upp ur koppargruvan. På ytan möttes de av Chiles president som jublade och ett enormt mediauppbåd som fick höra löften om kompensation och pension till de drabbade.
Nu har BBC träffat flera av gruvjobbarna som satt fast under jorden. Många lider av de psykiska sviterna. Alex har mardrömmar.

– Jag vaknar upp och tror att jag fortfarande är nere i gruvan, säger han till BBC.

Det har dock blivit lite bättre. Steg för steg har han tagit sig tillbaka, bland annat genom att besöka gruvan igen. De flesta av gruvarbetarna går fortfarande till psykolog för att bearbeta sina upplevelser. En del saknar arbete och vissa har endast tillfälliga jobb eller arbetar deltid, uppger BBC.

Gruvarbetarna Jorge Gallegillos, Carlos Barrios och Jose Henriquez vid en utställning om gruvolyckan och räddningen, som hölls ett år senare på Smithsonian-museet i Washington. Foto: Evan Vucci

Gruvarbetarna Jorge Gallegillos, Carlos Barrios och Jose Henriquez vid en utställning om gruvolyckan och räddningen, som hölls ett år senare på Smithsonian-museet i Washington. Foto: Evan Vucci

Carlos Barrios, en annan gruvarbetare, var 27 år då raset inträffade. De första två åren efter olyckan gick bra. Sedan slog ångesten till.

– Jag led inte. Jag spelade fotboll och hade ett arbete men så plötsligt: Pang!

Han säger till BBC att han kollapsade och var tvungen att sjukskriva sig och söka psykologhjälp. Han blev beroende av de tunga mediciner som han fick mot ångesten.

– Jag tar fortfarande medicin.

Flera av arbetarna blev kända genom medierna och fick ett stort kontaktnät med journalister och regeringstjänstemän. Men kändisskapet har inte bara varit till deras fördel.

Det har Omar Reygadas märkt. ”Företag vågar inte anställa oss eftersom de vet att vi har ett stort kontaktnät och är rädda för att vi ska uppmärksamma brister som finns på arbetsplatserna”, förklarar han för BBC.

 

Chiles president Sebastian Pinera, till höger,kramar den räddade gruvarbetaren Florencio Avalos. Presidenten lovade kompensation och pensioner till gruvarbetarna, men sedan har inte mycket hänt. Foto: Jose Manuel de la Maza

Chiles president Sebastian Pinera, till höger,kramar den räddade gruvarbetaren Florencio Avalos. Presidenten lovade kompensation och pensioner till gruvarbetarna, men sedan har inte mycket hänt. Foto: Jose Manuel de la Maza

I augusti förra året beslutade en åklagare att lägga ned åtalet mot gruvans ägare eftersom det inte gick att styrka att arbetsgivaren kan hållas ansvarig för olyckan. De löften som tidigare utfärdats om kompensation har inte hållits. När de kom upp från gruvan fick alla 33 löfte om att få pension, men endast de 14 äldsta har fått pension. Samma med tandläkarbesöken.

Deras tänder ruttnade då de under tiden i gruvan drack vatten från en underjordisk tank och de lovades gratis tandvård.

– Men det blev inget med det heller, säger Alex Vega till BBC.