Foto: Jessica Gow

Foto: Jessica Gow

Joa Bergold är jämställdhetspolitisk utredare på LO och vittnar om ett feministiskt arbete som SVT har missat. Men hon påpekar också att facket inte alltid är snabbt att förstå nya frågor.

 

Hur mår feminismen? frågade förra veckans mest ­uppmärksammade tv-program. Programledaren Belinda Olsson beklagar sig över att feminister inte är intresserade av dem längst ner, kvinnorna som sliter och jobbar. Men hon verkar inte ha tittat efter ordentligt.

I programmet Fittstim – min kamp skildrar Belinda Olsson feminismen genom hen-förespråkare och barbröstade Femen-aktivister. Arbetet har träffat Joa Bergold på LO och Unionens ordförande Cecilia Fahlberg. Och de ser något helt annat än Belinda Olsson.

– Hon har helt fel om att det inte finns några feminister som intresserar sig för kvinnor längst ner som jobbar. Problemet handlar delvis om vilka feminister som kommer fram i debatten. Kampen för rätten till heltid på ett äldreboende i Karlstad skulle inte få samma utrymme i tv, säger Joa Bergold, jämställdhetspolitisk utredare på LO.

Hon har just pratat om facklig feminism för en grupp fackligt förtroendevalda som går kurs på Runöskolan. Den stora diskussionen bland dem handlade om makten i facket – och hur kvinnor ska få mer inflytande.

Joa Bergold jobbar med en utredning på LO om jämställd representation i facket. Den ska ta fram en policy och föreslå hur jämställdhet ska integreras i fackets verksamhet.

– Facket är en av de mest radikala feministiska rörelserna. Vi har styrkan och möjligheten att förändra genom att vi förhandlar och skriver kollektivavtal, säger hon.

Hon säger att facket arbetar med frågor som är grundläggande för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Joa Bergold pekar på villkoren på jobbet, lönen, mäns och kvinnors inflytande samt sexuellt våld och trakasserier, som är ett särskilt problem i arbetslivet.

– Fackets stora fördel är att vi tittar på de materiella frågorna och kan driva de feministiska frågorna med stor tydlighet.

Hon säger att avtalskravet på en jämställdhetspott har varit ett försök att jämna ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner. Dessutom anser hon att LO:s avtalssamordning är ett sätt att skapa solidaritet mellan mans- och kvinnodominerade fack.

Men Joa Bergold tycker också att LO länge varit dåligt på att lyfta kvinnors frågor – och att facket inte alltid är snabbt när det gäller att förstå nya frågor.

– Det viktiga är att vi nu vågar driva våra frågor och att vi samtidigt är öppna och lyhörda för att andra feminister kan ha något viktigt att säga.

Unionens Cecilia Fahlberg tycker att tv-programmet tar upp spännande och tankeväckande frågor, men hon säger också:

– Vårt arbete är långt ifrån det som programmet handlar om. Vi håller på med ett långsiktigt vardagsarbete för att värna kvinnors rättigheter och möjlighet till ekonomiskt oberoende.

Hon berättar att Unionen verkar för fler pappamånader och mer löneutfyllnad till föräldralediga. Lönekartläggning är en metod för jämställda löner, och hon tycker att det går åt rätt håll. Löneskillnaderna minskar och de kvinnliga cheferna blir allt fler, men det går inte tillräckligt fort.

– Men det är bara att bita ihop och jobba hårdare. Det här är grundläggande, självklara frågor för oss. Det handlar om männi­skors lika värde och lika rättigheter för kvinnor.

Cecilia Fahlberg anser att politisk opinionsbildning behövs för att ändra bilden av hur en arbetsplats ska vara. Och att en väg till jämställdhet är att komma ifrån arbetsmarknadens uppdelning i mans- och kvinnodominerade jobb.

Hon säger att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är den allra viktigaste frågan – och ett mått på jämställdheten. Skillnaderna är en effekt av flera andra faktorer.

– Det är viktigt att vi får fler kvinnliga chefer för det är i toppen som kulturen på en arbetsplats skapas. Fler kvinnliga chefer kan bidra till mer föräldravänliga arbetsplatser och arbetsplatser där det både finns utrymme för privatliv, familj och karriär.

HRF:

Minimilönen ständig fråga

ellaniiaElla Niia representerar 20 000 kvinnor som är med i Hotell- och restaurangfacket.

Hon tycker att Belinda Olssons uppfattning att ingen bryr sig om kvinnor som är längst ner är konstig.

– Längst ner finns LO-kollektivets kvinnor. I varje avtalsrörelse försöker vi få upp minimilönerna. Och vi jobbar för att stärka inflytandet för dem som inte har något inflytande och det är bland annat hotellstädarna.

Ella Niia konstaterar att kvinnofrågorna är många, både för henne själv som ordförande och för hela HRF:

– Det är inflytande, lön, det psykosociala och det är anställningar på deltid och visstid. Sexuella trakasserier och utsatthet jobbar vi dagligen med.

Kommunal:

”Vi bryr oss av bara den”

Foto: Jonas Ekströmer

Annelie Nordström representerar 405 900 kvinnor som är medlemmar i Kommunal.

Kommunal har fått flera priser för sin kampanj Byt lön där fackets ordförande Annelie Nordström sminkats till man och resonerar om löneskillnader mellan män och kvinnor.

– Vi är feminister och vi bryr oss av bara den om kvinnorna som är längst ner. Belinda Olsson har aldrig pratat med mig. Hon rör väl sig i en värld där ingen bryr sig om arbetande kvinnor, säger hon.

Kommunals ordförande säger att de viktiga frågorna för facket är att kvinnor ska tjäna lika mycket som män som har jobb med samma svårighetsgrad, att alla ska ha möjlighet att jobba heltid och slippa ha osäkra visstidsjobb.

Hon berättar att Kommunal arbetar på olika sätt: förhandlingar, konflikter, politiskt opinionsarbete och genom att påtala mekanismer som upprätthåller skillnader mellan män och kvinnor.

– Ofta möts vi dock av döva öron.

Annelie Nordström vill också lyfta fram att Kommunal både driver eget arbete och stöder andra som arbetar för jämställdhet.

– Vi deltar i alla kampanjer vi kan och backar upp alla rörelser som går i rätt riktning.