Läge för mer semester
Under 40 år, fram till andra hälften av 1970-talet, infördes och utökades den lagstadgade semestern från ingenting till fem betalda veckor.
Under samma period minskade också normalarbetstiden från sex dagars arbetsvecka och 48 timmar – till femdagarsveckan och 40 timmar.
Men sedan dess har ingenting hänt när det gäller semester och relativt lite när det gäller normalarbetstid. Det gäller förändringar både via avtal och via lagstiftning.
Det finns visserligen sex veckors semester på en rad tjänstemannaområden, men också de överenskommelserna har träffats långt tillbaka i tiden.
Under senare år har arbetstidsfrågan varit mer eller mindre död i både avtalssammanhang och hos lagstiftaren. Men nu kan en förändring skönjas.
Förnyad aktualitet fick arbetstidsfrågan under de gångna storhelgerna då chefen för tankesmedjan Katalys, Daniel Suhonen, argumenterade för en sjätte semestervecka i en artikel i Sydsvenskan. Hans uppmaning till Socialdemokraterna var att gå till val på att införa den.
Och förra helgen aktualiserade Vänsterpartiet än en gång det närmast eviga kravet på sex timmars arbetsdag. Frågan om arbetstiden har därför på kort tid på nytt hamnat på agendan.
På ett antal avtalsområden har arbetstiden kortats genom avtalsöverenskommelser de senaste decennierna. Inom verkstadsindustrin har de anställda fått ihop ytterligare två lediga veckor om året att lägga till de lagstadgade fem veckorna.
På andra områden, inte sällan lågavlönade och starkt kvinnodominerade, har motsvarande utveckling inte skett. Behovet av höjda löner har i stället varit viktigare.
Valet av metod för framtidens eventuella arbetstidsförkortning är därför avgörande. Det kan ske genom lagstiftning eller via avtal. Och det kan ske genom längre semester, kortare veckoarbetstid för alla eller för vissa grupper – eller genom utökad föräldraledighet.
Fördelningspolitiskt innebär lagstiftning att reformen träffar alla, oavsett lön eller styrkeposition på arbetsmarknaden. Men politiska beslut innebär också att en reform kan ändras.
En utökning av antalet semesterdagar har som bekant tidigare tagits tillbaka av politiska församlingar. Att facken därför ofta förlitar sig på avtal är inte överraskande.
Inom fackföreningsrörelsen är kortare arbetstid eller längre semester en bubblare. Inför avtalsrörelsen 2016 söker LO-förbunden en gemensam fråga att sluta leden kring. Det skulle kunna handla om fler semesterdagar.
Ett sådant krav skulle kunna utgöra det kitt som samordningen vilar på under nästa förhandlingsomgång. Att konstruera nya jämställdhetspotter eller kvinnolönesatsningar ter sig minst sagt vanskligt.
