Foto: Pequod Press

Under de senaste fem åren har den finlandssvenske poeten Ralf Andtbacka – kriminellt okänd i Sverige – gett ut fyra strålande bra diktböcker, i vilka författaren undersöker den mänskliga erfarenheten.

I Wunderkammer, från 2008, fokuserar Andtbacka på förhållandet mellan tingens och språkets ordning ur den maniska samlarens perspektiv, medan boken Österbottnisk gotik, också 2008, dubbelexponerar sambandet mellan människans omgivning och den språkliga frasen. Magnetmemoarerna (2011) är en de- och rekonstruktion av ett kraschat manus, som förvandlas till ett annat – och avslutat – projekt när det realiseras i form av en rapport från haverikommissionen.

Den senaste diktboken Fält utgör en följdriktig fortsättning till dessa undersökningar.

För Andtbacka bildar människans och språkets förhållande till tingen, omgivningen och handlingarna en helig treenighet – den mänskliga tillvarons ”fält”.

På detta fält, i vilket Andtbacka ofta infogar tiden och minnet, försöker människan forma alla dessa oförenliga perspektiv till en betydelseskapande erfarenhet.

Men lätt är det inte: när ingen av dessa olika aspekter riktigt vill infoga sig i en enhetlig upplevelse av världen, utan ständigt krockar med varandra, blir människan ständigt en existentiellt dysfunktionell drama queen.

I sina tidigare böcker kapslade Andtbacka in sina fransiga projekt i ett centrifugalt sug där ”allt faller in i allt”, med språket och verkets ramar som garanter för formfulländning. I Fält är detta fallande inte längre ett fallande på plats, utan snarast en överbyggnad som rasar in.

Här utgörs ”alltet” av läckage och flöde, av genomströmning och pisspaus. Inget håller streck, inga vattentäta skott mellan allt det motstridiga inom människan:

”Verkligheten kommer mot. Språket kommer emot. Allt raseras. Fält ramlar ner i fält. Som i verkligheten.”

Ett nytt drag i Andtbackas dikt är en explicit uttryckt politisk vanmakt. Trots att diktjaget helst skulle fortsätta med att undersöka ”tonen i dikter”, blir detta omöjligt när verkligheten slår en mitt i trynet med fosforbomber och skendränkningar.

Således tvingas diktjaget att fundera på frågor om ”ondska” och ”agenda”, och hur ett språkbruk kan ”infektera sina avsikter”. I denna verklighet ser diktjaget politiska och ekonomiska maktstukturer vart än blicken riktas. Inte ens poesin är längre en lisa.

Och helt följdriktigt: halvvägs in i boken säger diktrösten sig för länge sedan ha slutat skriva ”dikt”, vilket understryks av de avsiktligt (förmodar jag) och festligt dåliga dikterna i sviten ”De skiter där de äter”.

Mot slutet av boken övergår texten i en nästintill ren ”dokumenteringsfas”, i vilken Andtbacka än en gång söker cloun i sitt projekt: gränsen mellan ”landskapet” (den fysiska omgivningen) och ”fältet” (praktiken), den mentala omgivning där livet trots allt skulle kunna upplevas som något meningsfullt.

Denna meningsförlust känns som en oundviklig konsekvens av Andtbackas projekt. Boken kraschar – rent fysiskt till sitt uttryck – i sin egen erfarenhet av att det inte går att förmedla erfarenheter, klä dem i ord.

Däri finns väldigt lite tillförsikt om att dikten, hur än trasig den skulle vara, trots allt skulle bära inom sig vittnandets optimism. Att diktjaget med jämna mellanrum fylls av en ”utsökt känsla av frihet” känns snarast som en vresig sarkasm.

Istället för att tolka världen och ge läsaren färdigpaketerade poetiska synteser, serverar Andtbacka ett misslyckande:

”Vi kan för enkelhetens skull kalla landskapet för fält, utan att ge oss in på frågan om vad som egentligen konstituerar ett fält, och vid vilken topografisk brytningspunkt ett fält övergår i annan språklig skepnad. Fältet är inte större än att det utgör grunden till en besvikelse, ifall förväntan på omvälvande vidsträckthet av någon anledning väcks”.

När det ser som mörkast ut börjar den typiskt underskruvade Andtbackahumorn glimta fram. Trots kraschade förväntningar på diktens omvälvande och upplyftande perspektiv, realiserar också detta diktverk språkets gåva till människan, nämligen förmågan att ”säga saker utan att mena någonting, exakt”.

Vidare konstaterar diktjaget att vi, trots allt, står på ett fält, där vi håller på med vårt och där ”allt faller utåt, utåt och himlen är minst lika bombastiskt sommarhög som i gamla finska filmer”.

Plötsligt känns utsagan som den utsökta frihetskänslan mindre hånfull, och trots allt lite löftesrik, om den så enbart är en momentan flykt från verkligheten. Även om denna pastorala bild ska också den läsas med blinkande ironivarnare, finns bildens hoppfullhet trots allt där – i diktens förmedling av sommarhimlens allemanserfarenhet.

Åtminstone för ett kort ögonblick känns inte diktjagets ”utsökta” frihetskänsla så sardonisk i sin uppgivet, utan som något som mot alla odds skulle kunna kallas för hopp.

Oscar Rossi