Konst inte bara feel-good

Det går att hyra konst numera. Bra konst. Och få goda råd om vad som passar ens företag. Vilket ger positiva effekter både på arbetsmiljö och på företagets rykte och status.

Likadant för den personliga utvecklingen. (Men då hyr en inte utan umgås med bra konst.) Och för samhället som helhet.

Men en får inte ha för bråttom. Alla dessa effekter är långsamma. Även om nån impressionistisk målning på förpackningen gör att en tvål uppfattas som både lyxigare och bättre. Eller en broschyr för ett företag med konstverk på väggarna inomhus. Detta visar stränga experiment. Ändå är konstens verkan nånting som måste få ta tid, och som sakkunnigt måste skötas om.

Såna hållbara lärdomar framkommer i boken Värdet av konst, skriven av Karolina Modig och Erik Modig. Den förklarar konstens lönsamhet för tänkbara intressenter: företag och politiker.

Visserligen talas det genomgående om “värde”, ett dubbeltydigt ord som både handlar om enskilda personer och om vad som syns i bokslutet. Men det är den senare betydelsen som har försteg i Modigs och Modigs resonemang – och i vår samtid. Så att jämförelsen blir en konvertering också av personlig utveckling och utvidgning och etik till ekonomiska termer … kanske till och med anställningsbarhet.

Boken rymmer en genomtänkt och övertygande argumentation, till exempel omedelbart nyttig för kritiken av den senaste tidens kulturpolitiska försummelser (och då avser jag inte bara åren med Alliansen). Den kan säkert även ge råg i ryggen åt utövande konstnärer som ska förhandla om arvoden med resursstarka företag och institutioner.

Men jag har en indignerad principiell invändning.

Det handlar om den feelgood-stämning som Modig & Modig generellt frammanar. Som är en så begränsad del av konstens funktioner, och står i motsats till den minst lika relevanta förmågan att anropa det heliga och det fruktansvärda, det som normalt ligger bortom vår fattningsförmåga. Konstens kritiska uppdrag försummas även: dess förmåga att rita om vår världskarta, ifrågasätta gängse föreställningar och leda till omvärdering av ditintills självklara tänkesätt och kategoriseringar.

För mig ligger konstens allra viktigaste värde i denna förmåga att utlösa omvärdering. Och den förmågan kan knappast hyras. Den drabbar oförutsett och rått.