Åter förs en debatt om utanförskapet har ökat eller minskat under alliansens regim.

Det trixas friskt med siffrorna i takt med hur politikerna, som en gång knåpade ihop uttrycket, väljer att tolka be­greppet.

Men en sak står klar. Det obestridliga utanförskapet, när människor tvingas till socialbidrag, har ökat under alliansens styre.

 

ledargraf

 

Grafen här ovan visar de genomsnittliga utbetalningarna i socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera heter, i fem olika inkomstgrupper.

I grupp 1 finns den femtedel av svenskarna som har allra lägst in­komster, i grupp 2 finns den femtedel som har näst lägst inkomster och så vidare.

Föga förvånande får de högsta inkomstgrupperna bara undantagsvis socialbidrag och de med lägst inkomster mer, men den alarmerande siffran är att den utbetalda summan socialbidrag per person i femtedelen med lägst inkomster har ökat stadigt sedan borgarna tog makten.

Trots alliansens ständiga tal om att de vill föra bort Sverige från det ”bidragssamhälle” de påstår att tidigare regeringar skapat har alltså det mest grundläggande bidraget, det som ska säkerställa att människor inte svälter ihjäl, tvärtom ökat, dessutom med hela 43 procent.

Hur rimmar det med talet om att skapa ett Sverige där människor inte ska leva på bidrag?

För alliansen hade faktiskt rätt i den retorik de förde både 2006 och 2010.

Det gäller att komma bort från bidrag till ett samhälle där alla som kan och vill arbeta också får ett jobb.

Men då måste man kunna se skillnad på bidrag och de försäkringar som hjälper till att minska arbetslösheten.

Den stora konflikten, som man ibland undrar om politiker över huvud taget vill diskutera, finns inte ­mellan lata bidragstagare och ”oss andra”.

Den stora konflikten finns i hur vi ska tackla arbetslösheten.

Varje år försvinner minst 100 000 jobb i Sverige, (enligt både Svenskt Näringslivs och TCO:s beräkningar). Det är ett resultat av en ständig förändring av ekonomin.

Men lika sant är att en ekonomi som utvecklas också skapar nya jobb.

Den verkliga utmaningen för en fungerande jobbpolitik är alltså inte att ha kvar något slags status quo, det är att se till att de män­niskor som blir arbetslösa slussas vidare till nya jobb.

Att då skära ned på arbetsmarknads- och andra socialförsäkringar och kalla dem för bidrag är bara ett effektivt sätt att förpassa män­niskor allt längre från arbetsmark­naden.

Ett grundläggande regelverk för att slussa över människor från de jobb som försvinner varje år till nya anställningar måste ha två huvudkomponenter:

  • • att utbilda arbetskraften så att de har rätt kvalifikationer för de nya jobben.
  • • att tillhandahålla bra arbetsmarknads- och socialförsäkringar så att folk inte förlorar fotfästet under den tid de är arbetslösa.

Alliansen gör precis tvärtom.

Genom att undanhålla utbildning och försämra a-kassan tvingar regeringen de arbetslösa till socialbidrag som gör det än svårare för dem att komma tillbaka i arbete.

Vissa kommuner går sin egen väg, trots en ansträngd ekonomi efter alliansens nedskärningar. Ett exempel är det S-styrda Södertälje som lyckats minska socialbidragen med sex procent genom aktivt samarbete mellan försäkringskassa och arbetsförmedling och framför allt genom att kommunen har skapat fler lärlingsplatser i lokala företag.

Men det behövs en nationell politik i samma anda för att nå de riktigt stora resultaten.

Annie Lööf och Elisabeth Svantesson har mycket att lära av socialdemokraterna i Södertälje.Martin Klepke