”Vår hälsa offras”
Du tar avsked av din familj för sista gången.
Alla är så stressade; barnen ska till skolan, maken/maken ska till sitt jobb.
Det blir bara ett halvdant avsked.
– Ses sen.
– Hej då.
Man kanske ropar ut att någon inte ska glömma att köpa hem mjölk, eller ost – ja, vad som helst egentligen.
Vi går till jobbet i tron att vi snart ska vara hemma igen.
Barnen ska på träning, själv ska man byta till vinterdäck, man har kanske lovat sina föräldrar att ta med barnen och hälsa på senare på dagen.
Man kanske inte har barn men ska träffa kompisar, se det nya trevliga fiket, eller bara vara … tillsammans.
Det otänkbara händer, det har blivit en del av vår vardag.
Människor skadas på våra arbetsplatser. Vissa återhämtar sig, andra får men för livet.
Vissa kommer aldrig hem igen.
De förlorar livet för att någon annan tycker att företaget behöver tjäna mer pengar till aktieägarna.
Det läggs fokus på att skapa budgetar som följer företagets strävan att tjäna mer pengar. Det är väldigt sällsynt med företag som lägger lika stort fokus på att stävja ohälsa och motverka olyckor på våra arbetsplatser.
Företagsledningar ser oss som förbrukningsvaror man enkelt kan ersätta.
Resurserna finns i en allt större skara arbetslösa människor i Sverige.
Att göra avkall på arbetsmiljöfrågor har största prioritet för företag. Resultatet är lobbyverksamhet hos Reinfeldt-regeringen med minskade anslag till Arbetsmiljöverket, arbetstagarens enda kontrollant av säkrare arbetsplatser.
Arbetslivsinstitutet är ett minne blott.
Det systematiska arbetsmiljöarbete som arbetsgivare kontinuerligt ska bedriva sker enbart på papper.
Våra skyddsombud ska inte längre bara påvisa och poängtera brister i arbetsmiljö.
De ska numera slåss som don Quijote mot väderkvarnar kallade företagsledning.
Ska vi överleva vårt arbete utan att lida av fysisk och psykisk ohälsa är det viktigare än någonsin att Arbetsmiljöverket får de anslag det tidigare hade och gärna att de fördubblas. Vi har redan en ohållbar situation. Snart har vi en olöslig situation om regeringen får fortsätta.
Föreställ er nu den stackare som förlorat någon nära på sin arbetsplats.
Föreställ er barnet som kanske måste leva utan en förälder.
Föreställ er paniken hos en kollega som hjälplöst ser på när olyckan är framme.
Tänk sedan på den som lider av en utsliten kropp och försöker bibehålla ett liv i värdighet.
Säg sedan att detta inte berör er.
Jag kommer inte att tro er.
Detta är vår vardag. Vill vi förändra är det bara att inse vilka politiker som värnar om oss.
Jag ser ingen nära framtid där Reinfeldt återger Arbetsmiljöverket sin forna prakt.
Jag ser lösningen i en solidarisk politik.
Socialdemokratin.
Tural Kokulu
Medlem i Hotell- och restaurangfacket
