Plötsligt tycks nästan alla ha ett beroende. Någon sitter fastnaglad i soffan framför den ena teveserien efter den andra tills gryningen avslöjar ögonens blodröda kanter. En annan loggar med frenetiskt tickande puls in på Facebook, igen och igen tills det varken finns tid eller ork för arbete. En tredje shoppar Pradaväskor tills kreditkortet glöder och den egna ekonomin ligger i finkornig aska.

Medan en fjärde gör som SVT-journalisten Alexander Norén i boken Hög på hus – Vägen till det perfekta boendet, som kom förra året: Man hemnetknarkar, tokrenoverar, avverkar hela stadslopp med husvisningar och budgivningar i jakten på Det Perfekta Boendet – det där förföriskt skimrande som sen visar sig vara en illusion. Egentligen var det kickarna i de potentiella klippen som gav den efterlängtade rusningen av dopamin genom kroppen, inte att lugnt sitta tillbakalutad i en designad läderfåtölj och betrakta de vitglänsande vardagsrumsväggarna.

Alexander Norén är självironisk och i hans fall rör det sig knappast om något okontrollerat beroende, snarare pekar han ut en samtidsanda. Inte desto mindre är det han skildrar allvarligt som tidsdokument betraktat. De potentiella beroendena har faktiskt blivit fler. Mekanismerna i dem, och de förändringar i hjärnan som de leder till, är också snarlika oavsett om beroendet sen handlar om substanser eller beteenden.

Ett beroende handlar om att bli helt uppslukad, att försumma annat som borde eller måste göras. Att den här substansen eller aktiviteten får oss att må bättre på kort sikt, men också att utveckla tolerans som gör att dosen måste höjas för att ge effekt. Parallellt drabbas den beroende av sensitisering, det krävs mindre och mindre för att suget ska uppstå. För en alkoholist räcker klirret av vinflaskor i en plastpåse på tunnelbanan, för en spelmissbrukare att höra TV4-vinjetten till ”Vinnare”. Någonstans på vägen kommer också abstinensen hos den som försöker sluta och det blir lätt att stupa i återfall.

För vissa låter nog alla dessa nya beroenden som om svensken bara ojar sig och bortklemat känner efter tills han hittar ”ett beroende”, där han kan placera och definiera sin vaga olust. Men det är faktiskt snarare så att vi lever i en beroendekultur, en kultur där det blivit lättare att fastna i beroenden.

KnarkcitatDels handlar det om ökad tillgänglighet och exponering. Internet har varken begränsande öppettider eller söndagsstängt. Den snabba kicken är ständigt bara ett musklick bort. Ungefär samma sak gäller för dygnet-runt-teven och för kreditkorten, där man alltid kan skjuta skulden på framtiden och slipper känna svedan i handflatan när man bränner det som borde varit matpengar. I reklamsamhället är det också svårt att öppna en tidning, eller att slå på en kommersiell tv-kanal, utan att utsättas för frestande prövningar i form av förföriska annonser som vill sälja alkohol, nya spel eller dyra märkeskläder.

Men framförallt handlar beroendekulturen om hur samhället förändrats och vad det gjort med oss. För många sekulära nutidsmänniskor, vars längtan efter mening ekar ödsligt i cyberrymden, är kicken inte alls någon lyx utan en nödvändig ångestdämpare. I otrygghetens och de sociala nedskärningarnas tid äter ungefär 600 000 svenskar antidepressiv medicin. Att gå i terapi eller åtminstone till en coach, som ger valhänt livsledning, har blivit så vanligt att det i förfjol resulterade i komediserien ”Coacherna”. Och att just ångest, depression eller stress triggar beroende är välkänt i forskarkretsar. Det går med andra ord lättare att bli beroende för den som är stressad eller för den som lider av ångest. Försök på råttor har visat att om de stressas och får tillgång till en drog blir vägen till beroende kortare och snabbare än om stressfaktorn tas bort.

I missbrukssammanhang talas ibland om två beroendebeteenden. Dels relief-craving – den beroende missbrukar för att befrias från något som plågar honom. Dels rewardcraving – missbruket fyller funktionen av belöning eller kick. Om den förstnämnda kategorin riskerar att drabba det växande antalet stressade eller ångestfyllda människor i samhället, är den senare en lömsk riskfaktor för dem som kanske till synes trivs i dagens uppskruvade livstempo, där vi uppmuntras att hela tiden jaga nya framgångar och den extatiska känsla som förmodas komma på köpet. Det här är kanske ett önskvärt beteende om det betraktas ur ett snävt tillväxtperspektiv, men vidgas det så att hela människan ryms i fokus blir det betydligt mer komplicerat.

Maud Olofssons ivriga bäver, som skulle gnaga sig vidare mot framgången över både stock och stortår, var länge bara en dallrande politisk drömbild över den nyliberala och heta asfalten någonstans i fjärran och framtiden. Numer är han en högst verklig figur. Det är arbetsnarkomanen som glömmer att hämta sin son på dagis för att han inte hunnit slänga ett enda öga på klockan. Det är styrelseproffset som plockar ut en skyhög bonus fast företaget gjort rekordförlust. Och … det är faktiskt ofta han som blir beroende. Inte bara av arbete. Studier visar att kick- och spänningssökande ”A-personer” löper förhöjd risk att bli beroende av droger. Den personlighetstyp som upplyfts till ideal kan därför både bli bäst på sitt arbete och samtidigt ha svårast att hantera en viss typ av frestelser. Ett beroende leder ofta vidare till ett annat.

Det hela blir inte bättre av lagom-begreppets upplösning. ”Lagom” luktar folkhem, solidaritet, landsfader och annat som sen länge hör till det gulnade och förflutna. Inte minst var det som steg ur begreppet en rundad, balanserad doft av ”måttfullhet”, något som i dag snarast blivit ett skällsord. Ska man få någon att uppskattande höja på ögonbrynen gäller det att vara värst, mest och snabbast.

Är det rimligt att en människa som hela dagarna lever i en kortsiktig kultur, där allt från penningskulder till miljöskulder lämnas vidare till kommande år och kommande generationer, ska avkrävas ett helt annat beteende när han på kvällen sätter sig vid en vinflaska eller en spelsajt på nätet? Hur kan någon förvänta sig att han ska klara av att tänka långsiktigt när inte ens politiker längre orkar göra det?

Beroendekulturen är, oavsett om den tar sig uttryck i en ångestplågad medborgare eller en som sammanbitet och självsäkert stretar framåt, tecken på ett samhälleligt sjukdomstillstånd. Dessvärre är det återigen individen som får betala priset för strukturer som till sin kärna är politiska. Visserligen betraktas beroende idag som en sjukdom, vilket en gång i tiden ansågs lyfta bort ansvaret från slarvern som bara borde ”ta sig i kragen”. Men det är ändå tydligt hur ett allt mer hektiskt samhälle där de politiska piskrappen, syftande till att vi ska kämpa hårdare och ta för oss, i slutändan drabbar och gör individen otrygg. Det är han och hon, eller du och jag, som får betala de personliga konsekvenserna av en politik som inte längre ser några samband.

Fredrik Borneskans