Utanförskap.

Ordet blev frekvent i svenska språket valrörelsen 2006. Vi måste minska utanförskapet sa borgarna, framför allt moderaterna.

Det var svårt att säga emot. Jag tänkte att de menar att det finns människor som i onödan lever på bidrag, sjukersättning, a-kassa eller försörjningsstöd. De vill egentligen jobba, om bara arbetsmarknaden var lite mer anpassad och myndighetsut­övandet inte fullt så byråkratiskt.

Sen må vara att jag tvivlade på den borgerliga politiken. Trodde inte att deras idéer om sänkt skatt och omöjligt dyr a-kassa (för dem som var dumma nog att söka sig till yrken med hög arbetslöshet) var vägen dit. Men viljan – ok. Nåja, inbillade jag mig.

Men inte.

Arbetslinjen – utanförskapets utväg – handlar om att se till att människor är tillgängliga för arbete. Ta bort allt onödigt stöd till ryggskadade och psykiskt sjuka så är de ju tillgängliga för arbete. Om någon vill ha dem? Om någon behöver dem? Ointressant.

Arbetslinjen handlar inte nödvändigtvis om att människor ska försörja sig genom arbete. De ska vara tillgängliga, gärna till en billig penning.

Och utanförskapsbegreppet handlar inte om empati eller omsorg. Bara siffror. När jag läser veckans Arbetet där Anders Eld går igenom ekvivalenterna, som utgör de siffror som beskriver utanförskapet – absurt.

Människorna som lever i utanförskap har blivit ekvivalenter. Det är talande, för det handlar inte om omsorg. Alliansen har inte ställt några som helst krav på anpassning av arbetsmarknaden till dem som exporterats från sjukförsäkringens land till de arbetslösas kontinent. Inget stöd till kompetensutveckling, utbildning, inslussning till jobben.

Utanförskapet – de som lever, eller hankar sig fram, på sjukersättning och a-kassa (det vill säga försäkringar). Det var det vi kallade välfärd. Samhällets förmåga att ta hand om de svaga. Om de ska tillbaka i jobb och försörjning krävs det mer än skattesänkningar och straffbelagda a-kasseersättningar. Arbetsgivarna måste med i spelet. Utbildningsinsatser måste till.

Vi måste se utanförskapets invånare som människor – inte som ekvivalenter.