38 procent av japanerna har tillfälliga jobb

Sedan Hiroko Sato kom hem till Tokyo från sin senaste resa, denna gång till Las Vegas, så har hon börjat ett nytt jobb. Ytterligare ett. Denna gång som väskförsäljare i ett varuhus i Tokyo. 

Hiroko Sato är en energisk 38-åring som kör svart stadsjeep och visar Iphone-bilder på sin dotter i Disneyland.  Men det är tack vare att hon bor hemma hos sina föräldrar – vanligt i Japan, och särskilt om man är ensamstående – som hon kan leva ett rörligt liv och skaffa statusprylar.

Hennes 75-åriga pappa har fortfarande inte kunnat gå i pension. För att få familjeekonomin att gå ihop jobbar han som revisor i sin brors företag på andra sidan stan, och kommer hem en gång i månaden. Hemma i trerummaren delar Hirokos tolvåriga dotter rum med sin mormor.

– Om pappa går i pension och flyttar hem så kanske jag måste flytta ut, berättar Hiroko Sato.

Hon oroar sig, för hyrorna är dyra och pappa vill pensionera sig nästa år. Visserligen skulle hon få barnbidrag om hon flyttar – bidraget på drygt 2 500 kronor i månaden är baserat på hushållets gemensamma inkomst – men det kommer att bli tajt ändå.

– Min situation blir bara värre. Folk med bonusar tjänar så mycket mer. Det finns ett tak för hur mycket du kan komma upp i med timlön, säger hon.

Hiroko Sato tjänar motsvarande 14 400 kr i månaden före skatt. Hon är anställd av ett bemanningsföretag och har inte haft ett fast jobb i hela sitt liv. Anställningar via en tredje part var förbjudet i Japan till mitten av 1980-talet, då en lagändring banade väg för en uppluckring av arbetsmarknaden.

– Tidigare var livstidsanställningar det mest effektiva sättet att anställa människor på, minns Yoji Inamura, en välbevarad pensionär med golfbag i bagageutrymmet.

Han bor ute i Kokukoen, i Saitama-regionen nordväst om Tokyo, med rik grönska och lätt uppsnofsad miljonprogramskänsla. Yoji har jobbat hela livet som livstidsanställd, åt ett par olika arbetsgivare.

– Det betydde att företaget kunde investera i att utbilda sina anställda, förklarar han.

På det hela taget kändes anställningsformen ”mycket bekväm”, minns Yoji, och det inte minst för att företaget gjorde pensionsinbetalningar och två gånger om året betalade bonus till de anställda. En japansk bonus brukar motsvara totalt fem månadslöner per år, men den får tillfälligt anställda inte se röken av.

På ett vanligt bygge är en av fem arbetare tillfälligt anställda. Shigeru Komatzu har drivit sitt byggföretag i 27 år, och just nu bygger företaget tak och väggdetaljer i vad som kommer att bli Japans största shoppinggalleria, den en kilometer långa Aeon mall.

– Mitt företag heter Shoei Roof, berättar han. Shoei betyder tall – och tallar bringar tur.

I Japan är fackföreningarna förhållandevis svaga. Endast 18 procent av arbetskraften är fackligt ansluten och representanterna anses stå lite väl nära arbetsgivarna – det är till exempel inte ovanligt att de hoppar mellan sitt fackliga uppdrag och chefspositioner på en och samma arbetsplats – för att vara riktigt effektiva.

Kanske är det en bidragande orsak till landets urholkade anställningstrygghet. Globaliseringen är en annan.

För 30 år sedan hade 15 procent av japanerna tillfälliga anställningar. Nu är siffran 38 procent, enligt den största fackliga paraplyorganisationen Rengo – landets motsvarighet till LO, med nära 7 miljoner medlemmar.

Rengochefen Nobuyuki Shintani, en uppsträckt man i mörk kavaj, berättar om en annan milstolpe i nedmonteringen av Japans anställningstrygghet:

1995 kom ett trendsättande förslag från vad som numera blivit Japans största arbetsgivarorganisation, Nippon Keidanren, om hur arbetskraftens sammansättning kunde organiseras om. Enligt förslaget skulle företagen behålla en kärna av långtidsanställda samt en grupp specialister för specifika problem – och därutöver ha en flexibel grupp timanställda för enklare arbetsuppgifter. Många företag bestämde sig för att följa modellen.

Detta var på 1990-talet, då Japan genomgick en finanskris. Trenden som urholkade arbetslagarna pågick sedan under premiärminister Junichiro Koizumi, så att bil- och elektronikföretag kunde fortsätta att konkurrera med Kina och andra låglöneländer. Toyota tog ledningen, med 30-procentiga besparingar från år 2000.

Sedan kom nästa finanskris 2008, då 440 000 tillfälligt anställda miste jobbet. Många av dem blev också av med sina hem, eftersom de bodde i arbetsgivarnas lägenheter.

Särskilt kring jul och nyår var det kris, minns Momoyo Kamo, en äldre kvinna i page och ljus bomullsblus, som på den tiden var chef för Zenkoku, en mindre facklig paraplyorganisation. Hon öppnade ett journummer för medlemmarna, och blev helt nedringd.

– På två dagar fick vi 467 samtal. En som ringde sa att han skulle bli hemlös dagen därpå och bad desperat om hjälp, berättar hon.

Det blev starten på vad som skulle komma att bli Haken-byn. Haken betyder bemanningsanställd och byn var ett tältläger i centrala Tokyo, där 515 personer bodde i två veckor över jul och nyår 2008. Sedan klev regeringen in.

För att få ett jobb i Japan krävs det att man har en adress. Detta är ett moment 22 för hemlösa och särskilt för personer med tillfälliga arbeten. Ett tag blev det populärt att liera sig med internet-kaféer och ange deras adress som sin hemadress, berättar Momoyo Kamo.

Trenden hade sin höjdpunkt 2006, säger hon. Men än i dag är nätkaféer med köksavdelning, dusch och avskilda bås där man kan sträcka ut sig under skrivbordet ett billigt övernattningsalternativ för någon som missat sista vagnen hem i Tokyo.

Trots att arbetare med tillfälliga jobb blir allt fler så utgör de endast tolv procent av Rengos medlemmar. På det lilla facket Haken, som i första hand riktar sig till korttidsanställda, berättar chefen Shuichiro Sekine att tillfälligt anställda kan tjäna så lite som en tredjedel av en fast anställds lön. Enligt Rengos officiella statistik är siffran hälften.

Shuichiro Sekine jobbar på att få till lagändringar.

– Det finns knappt några regleringar i Japan kring korta arbetskontrakt. Folk kan gå på tvåmånaderskontrakt för evigt, säger han.

Japans skifte mot allt fler tillfälliga arbeten har ökat trycket på de fast anställda, som får fylla i de luckor som kanske lågt motiverade tillfälliga anställda lämnar. Enligt en opinionsundersökning 2007 ansåg två tredjedelar av de fast anställda att deras arbetsbörda hade ökat jämfört med fem år tidigare.

En annan sidoeffekt är minskad konsumtion och ökad ojämlikhet, vilket även påverkar giftermål och barnafödande. År 1970 gifte sig tio av 1 000 personer. År 2011 var siffran nere i 5,2.

Det är en oroväckande trend i landet som åldras snabbast i världen.

Hanna Sistek