Karin Tidbeck. Foto: Rebecka Eriksson

Karin Tidbeck. Foto: Rebecka Eriksson

Karin Tidbecks berättelser rör sig i området mellan fantasy, science fiction och skräck. I USA hyllas hon som en ny stjärna, i Sverige är hon än så länge en respekterad doldis. Ola Wihlke läser hennes första roman Amatka, en vacker och melankolisk dystopi med hypnotisk verkan.

Intresset för litterär fantastik växer stadigt i Sverige, men från en ganska låg nivå. I USA är däremot fantasy, science fiction, skräck, weird och andra subgenrer till fantastik väldigt stora. Det finns mängder med specialförlag och tidskrifter som publicerar noveller, bedriver seriös kritik och delar ut priser. De bästa novellerna samlas i storsäljande antologier.

För Karin Tidbeck, som är specialiserad på just fantastik och noveller och började satsa seriöst på sitt skrivande för drygt tio år sedan, föll det sig naturligt att försöka ta sig in på den engelskspråkiga marknaden. Det har gått lysande – de senaste åren har hon sålt fyra–fem noveller om året till tidskrifter som Weird Tales, Unstuck Annual och Shimmer Magazine.

Tidbeck bokdebuterade 2010 med novellsamlingen Vem är Arvid Pekon?, utgiven av det lilla Göteborgsförlaget Man av Skugga. Det är en märklig liten bok som med sin lekfullhet, bredd och sitt djup nästan har drag av uppvisning. Det går att sortera in novellerna under fantasy, skräck och kanske till och med steampunk, men det är inte lätt att fånga Tidbeck med etiketter. Hon är utpräglat egensinnig och originell.

Trots det kan det vara värt att rada upp några av de författare och böcker som Tidbeck brukar nämna som influenser: Astrid Lindgren, Tove Jansson och J R R Tolkien är tidiga inspiratörer. Senare och mer specifika influenser är bland andra Sandman av Neil Gaiman, The Birthday of the World av Ursula K Le Guin och Babel-17 av Samuel R Delany.

När recensenter läser Tidbeck associerar de också ibland till både Franz Kafka och Jorge Luis Borges. Det är stora skillnader mellan alla ovan nämnda författare, men samtliga är mästare på att gestalta alternativa och mer eller mindre märkliga, men inte desto mind-re helt och fullt trovärdiga, världar.

Enligt förlagstexten handlar novellerna i Vem är Arvid Pekon? om ”män-niskor som blir vittnen när verklighetens hinna brister.” Novellen Beatrice handlar om en man som bli förälskad i ett luftskepp och om en kvinna som blir gravid med en ångmaskin. Titelns Arvid Pekon är en växeltelefonist som får sin existens ifrågasatt. En av de otäckare, Rebecka, handlar om en  kvinna vars väninna om och om igen gör halvhjärtade försök att ta sitt liv.

De flesta novellerna är inte lika uppskruvat absurda, men titlarna är genomgående bedrägligt ordinära, som Några brev till Ove Lindström, Fröken Nyberg och jag och Tant Britas stugby. Familje- och släktrelationer och olika former av gränsöverskridanden är vanliga teman.

I november förra året kom novellsamlingen Jagannath: Stories ut på det lilla amerikanska kvalitetsförlaget Cheeky Frawg Books. Den innehåller sju av novellerna från Tidbecks svenska debutsamling, men några av de bästa är skrivna direkt för en engelskspråkig publik, som Reindeer Mountain med sitt inslag av övernaturlig nordisk folktro och den helt underbara titelnovellen Jagannath, en berättelse om en biomekanisk jätte, Mother, som inom sig hyser och drivs av sin avkomma.

Ovan nämnda Ursula K Le Guin, som man utan att överdriva kan kalla den amerikanska fantastikens drottning, har skrivit en så kallad blurb, ett säljande citat, som står tryckt på omslaget till Jagannath: Stories: ”Quietly, intelligently, unutterably strange … And omnious. And funny. And mysteriously tender. These are wonderful stories.” Det är väl valda ord och det är bra att både Tidbecks ömsinthet – språkligt och gentemot karaktärerna – och hennes humor lyfts fram. Det är två mycket viktiga komponenter i hennes texter. Även de mest grymma texterna kan vara vansinnigt roliga.

Med tanke på novellernas alla fina kvaliteter, är det smått häpnadsväckande att Tidbecks debutroman Amatka är ännu mer imponerande. Från novellerna känner man igen den nedtonade men precisa stilen, de skickligt och effektivt frammejslade karaktärerna och intresset för existentiella och filosofiska frågor. Men Amatka är lite drygt 200 sidor lång och med längden kommer en fantastisk, bitvis nästan hypnotisk djupverkan.

Amatka är en vacker, melankolisk och skrämmande sf-dystopi i lite lätt arktisk miljö, en idéroman om kärlek, frihet, solidaritet och om språkets makt och vanmakt. Inledningen är magnifik: ”Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka. Så snart hon kommit upp för trappstegen och stängt dörren efter sig startade tåget med ett ryck.”

Vanja ska resa från Essre till en mycket perifer liten region i norr, för att undersöka och rapportera om invånarnas hygienvanor och attityder till nya hygienprodukter. Tillsammans med Vanja får läsaren upptäcka det mycket märkliga samhället Amatka, som har tydliga sovjetkommunistiska drag, även om den satiriska udden biter lika hårt mot exempelvis diktatoriska avarter av liberalism.

Amatka präglas av extrem materiell knapphet och puritanska och ritualiserade ideologiska normer. En kollaps verkar inte ligga långt borta. I jättelika underjordiska rum odlas svamp, Amatkas exportprodukt som det bland mycket annat tillverkas svampgröt av. Det är i princip det som serveras.

Det är obligatoriskt för kvinnor att skaffa barn, men föräldrar och barn hålls till stor del åtskilda, så att de känslomässiga banden undermineras och barnen smidigt lär sig alla regler. För att den sköra balansen ska kunna upprätthållas måsta alla veta sin plats. Det är mycket viktigt att vakta sin tunga.

Vanja blir förälskad i en annan kvinna och stannar i Amatka längre än planerat. Hon kommer från en snarlikt samhälle, men också för henne är Amatka delvis ett mysterium. Bitvis får skildringen av hennes efterforskningar drag av noirdeckare, sakta men säkert avslöjas alltmer om Amatkas märkliga struktur och historia.

Vanja får exempelvis veta att styrelsen låter makulera bibliotekets böcker för att återvinna pappret. Har det något att göra med att man inte ens får nämna den stora branden i rekreationshallen? Förlaget Mix Förlag avslöjar tyvärr lite väl mycket i texten på romanens baksida – läs inte den innan du läser Amatka.

Nu håller Karin Tidbeck på att översätta Amatka till engelska. Ingenting talar för att den översatta romanen inte kommer att bli mycket väl mottagen, av både läsare och kritiker. Trots att den inte är så lång är det en på många vis vidunderlig roman.

Ola Wihlke