– Jag tjänar 200 kronor på det femte jobbskatteavdraget, men det är mycket bättre att lägga pengarna på skolor och sjukhus”, säger mannen bredvid mig på tunnelbanan.
Ståndpunkten är glasklar. Hans vilja att se en fungerande välfärd hellre än ytterligare skattesänkningar är glädjande.
Men hans ord andas också en varning till de rödgröna:
Se upp för valet 2018!
För trots alla opinionsundersökningar är det något som oroar.
Det är inte valet 2014, även om det fortfarande återstår nio månader och mycket ännu kan hända.
I stället är det tanken på valet därefter som skaver, när väljarna ska utvärdera politiken från den förhoppningsvis nya majoriteten.
Hur gärna oppositionen än vill framställa sin egen politik som vinnande är de nya vindarna till stor del en missnöjesyttring över att alliansen prioriterat bort jobb och välfärd.
Det stora hotet 2018 kan alltså bli om de rödgröna vid en seger 2014 inte förmår leverera de jobb och den välfärd människor efterfrågar.
Förutsättningarna är relativt snarlika för de tre oppositionspartierna.
Miljöpartiet vill redan i nästa års skuggbudget satsa på välfärd och klimat i stället för skattesänkningar.
Vänsterpartiet går längre. De vill höja en del skatter, till en del även inkomstskatten, och på så sätt skaffa mer pengar till jobb och välfärd.
Socialdemokraterna vill inte röra inkomstskatten men tänker skaffa mer resurser, inte minst till skolan, genom att skära i många av de meningslösa bidrag till företag som alliansen infört.
Socialdemokraterna har också satt som mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet senast år 2020.
Men lite räddhågset vill partiet helst växa in i jobb- och välfärdssatsningar i takt med den ekonomiska utvecklingen, något som också genomsyrar Miljöpartiets budget.
Och här finns ett problem.
Sedan 1980 har denna ekonomiska tillväxt gjort att vi blivit i snitt 2,2 procent rikare varje år. Det är pengar som alliansen endast sett som ökade inkomster och delat ut i form av skattesänkningar.
Samtidigt har välfärd och jobbsatsningar fått vidkännas kraftiga nedskärningar eftersom alliansen struntat i att också utgifterna ständigt ökar.
Ökade inkomster har alltså delats ut medan ökade utgifter har fått klaras med nedskärningar.
Även 2014 trampar alliansen på i samma spår, de spår som ger allt kraftigare stöd åt de rödgröna. Trots att arbetslösheten är över åtta procent och vårdpersonal går på knäna så sänker alliansen skatten och ännu fler neddragningar tvingas fram i välfärd och jobbpolitik.
Att styra om så att de pengar vi ökar vår rikedom med också används till att låta välfärden hålla jämna steg med den övriga utvecklingen är därför en tydlig och bra kursändring av oppositionen.
Men det räcker knappast när välfärd och jobbpolitik har skurits ned så katastrofalt att läget är akut.
Varje människa känner det.
En ny regering behöver alltså förutom en tydlig långsiktig omläggning också en politik som garanterar en ordentlig upprustning av såväl jobbpolitik som välfärd, utan all denna ängslan som lyser ur den socialdemokratiska retoriken.
Mannen på tunnelbanan jublar knappast över löftet att han även vid en socialdemokratisk seger får behålla de 200 kronor han hellre vill lägga på skolan och vården.
Det gäller alltså för oppositionen att tro på sin egen politik. Rädslan kan annars bli förödande.Vid en seger har de rödgröna fyra år på sig att vända skutan.
När 2013 nu närmar sig sitt slut och valåret 2014 tar vid får vi alltså hoppas att väljarnas uppenbara vilja och prioriteringar tydligare avspeglar sig i de tre rödgröna partiernas valprogram.
I annat fall kan valet 2018 bli en ruggig tillställning och missnöjet kan i värsta fall spilla över på de mörka krafter som hjälper alliansen tillbaka till makten.
