Det är bra att Diskrimineringsombudsmannen, DO, nu granskar landstingens arbete för jämställda löner.

Problemet är att det uppdrag man fått är för snävt och bara ska inriktas på det som kallas ”osakliga löneskillnader”.

Osakliga löneskillnader är de olikheter som kvarstår när skillnader i utbildning, yrken och liknande är bortrensade.

Förvisso är det allvarligt nog. Medlingsinstitutets statistik visar att den osakliga löneskillnaden är 4,6 procent inom landstingen mot bara 0,7 procent inom kommunerna.

Än värre är läget bland tjänstemän i privat sektor där den osakliga löneskillnaden, som alltså bara kan förklaras med könstillhörighet, är så stor som 9,6 procent.

Men ännu större blir skillnaderna när de löneskillnader som kallas ”sakliga” vägs in. Att kvinnor ofta arbetar deltid, att kvinnoyrken är lägre betalda och att män lättare klättrar i karriären gör att skillnaden i landstingen rusar upp till hela 25 procent.

En gång i tiden var DO en spjutspets i jämförande studier om hur manliga och kvinnliga yrken och karriärer värderas.

Dessa aspekter måste vi prata mer om. Föst då når vi den diskriminering som genomsyrar vår bild av män och kvinnor i yrkeslivet.Martin Klepke