Matkupongerna räcker inte långt
Mannen framför mig i kassakön på mataffären halar diskret fram ett plastkort ur sin slitna plånbok. Han drar hastigt det stjärnbanerprydda kortet genom kortläsaren.
– Kommer allt att täckas av matkuponger? frågar kassörskan.
Han nickar utan att säga ett ord, medan en ung grabb packar hans två matkassar med mjölk, konserverade grönsaker, rostbröd och jordnötssmör. När den sista majsburken lämnat bandet hastar mannen i väg mot utgången.
Då slår det mig varför han ser så bekant ut. För ett par dagar sedan var det han som tog betalt efter att ungarna tjatat till sig ett par happy meal. Det stod Paul på hans namnbricka.
På tv:n samma kväll ses en ledande republikan rasa mot att allt fler amerikaner får matkuponger. Han beskriver systemet som en hängmatta där arbetsföra människor tillbringar sina liv i bidragsberoende och nöjd belåtenhet.
En annan hakar på och förkunnar att arbete minsann är den förnämsta gåva mänskligheten någonsin har begåvats med. Deras gemensamma ståndpunkt är att systemet med matkuponger måste skäras ned drastiskt.
Sedan 2006 har antalet personer som efter behovsprövning kvalificerar sig för matkuponger fördubblats. Var sjunde amerikan får numera hjälp med sina livsmedelsinköp från det offentliga. Expansionen har gjort systemet till en måltavla för politiker som hävdar att budgetunderskottet i USA beror på skenande utgifter.
Men det som några liknar vid en inbjudande hängmatta framstår för många andra som en trasig pinnstol. Inkomsttaket för att kvalificera sig ligger strax över den officiella fattigdomsgränsen. De som tjänar mer än så behöver inte göra sig besvär.
Den genomsnittliga mottagaren får 800 kronor i månaden att handla mat för. Att den summan inte räcker långt märks på att fyra femtedelar av stödet brukar ha utnyttjats halvvägs in i månaden.
Fördubblingen av mottagarskaran beror inte på att det blivit lättare att kvalificera sig, utan på att ekonomin går dåligt. Bara hälften av USA:s arbetslösa får a-kasseersättning. För de övriga återstår endast matkuponger att falla tillbaka på.
Samtidigt är det alltfler löntagare som – i likhet med Paul – finner sig tvungna att dryga ut lönen med matkuponger. Löntagarfamiljer har på senare år utgjort mer än hälften av mottagarna.
När tv:n slocknar den kvällen framträder bilden av ett land med två parallella världar. En i Washington och en helt annan där i mataffären.
