SLUTREPLIK. Carl B Hamilton förnekar de ökade klyftorna i ­Sverige. Man tar sig för pannan av denna för­vrängda verklighetsuppfattning. Visst ökar ­klyftorna.

Vår genomgång av inkomstskillnaderna är inriktad på den långsiktiga utvecklingen. OECD, SCB och andra bedömare bekräftar att inkomstklyftorna har ökat under en längre period. Alliansregeringen redovisar i vårbudgeten för 2013 att den så kal­lade ginikoefficienten, som är ett etablerat mått på inkomstfördelningen, ökade med 32 procent under perioden 1991–2011. Man slår också fast att ”från 2009 har inkomstskillnaderna ökat något eftersom inkomsterna har ökat mest i fördelningens övre del”.

OECD drar slutsatsen att Sverige tillhör de länder där klyftorna har ökat snabbast under perioden 1985–2010. En av förklaringarna till denna utveckling är att höginkomsttagare har dragit ifrån övriga grupper samtidigt som låginkomsttagare halkar efter och andelen fattiga har ökat.

Vi kan konstatera att hushållens ekonomiska standard hittills har förbättrats under 2000-talet, men denna positiva utveckling började redan under den socialdemokratiska regeringen. Det finns dock ­oacceptabla skillnader i standardutvecklingen mellan olika grupper. Det  är  ett faktum att inkomstskillnaderna har ökat under det borgerliga styret. Mellan 2006 och 2011 ökade ginikoefficienten för hushållsinkomsterna med omkring 4–5 procent, vilket bygger på SCB-statistik.

En tydlig vattendelare i inkomstutvecklingen under de senaste sex till sju åren går mellan de som har ett jobb och gruppen arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer (20–64 år). Klyftan mellan löntagare och de som inte har ett arbete är på väg att fördjupas som ett resultat av regeringens drastiska ingrepp i våra skattefinansierade trygghetsförsäkringar. Till skillnad från Hamilton kan vi aldrig acceptera en sådan utveckling.

Niklas Karlsson
ordförande i Skånes socialdemokratiska partidistrikt
Ingela Andersson
vice ordförande i Skånes socialdemokratiska partidistrikt
Jimmy Runesson
ordförande i LO-distriktet i Skåne