Foto: Francesco Seco / TT

Foto: Francesco Seco / TT

När det uppdagades att amerikanska underrättelsetjänsten avlyssnade flera europeiska regeringschefers mobiler väckte det stor upprördhet i EU-etablissemangen. Frankrikes president François Hollande och den tyska rikskanslern Angela Merkel skrev arga brev, tidningar fick krigsrubriker, men sedan inträdde en djup tystnad. Protesterna mot den övervakning som Edward Snowden avslöjade har varit överraskande milda. Inga stora, folkliga demonstrationer. Systemen ska utredas, granskas, naturligtvis. Men tyska Der Spiegel kunde rapportera att Merkel redan någon vecka efter skandalen använde sin mobil igen, som om ingenting hänt.

När en brittisk EU-parlamentariker avslöjade att Sverige, under det träffande kodnamnet Sardine, hade långtgående samarbeten inom signalspaning med amerikanska och brittiska underrättelsetjänster bemötte Carl Bildt detta med att torrt slå fast att samarbetet skedde inom ramen för svensk lagstiftning. Sedan inträdde en djup tystnad. Vi har serverats avslöjanden om en övervakning av historiska mått, hela tiden får vi varningar från journalister och experter om att våra mest grundläggande fri- och rättigheter kränks, men reaktionerna är ljumma. Inga större protester, ingen folklig indignation som 2008 då FRA-lagen var uppe till beslut. Det är nästan som om ingenting hänt. Så vad händer egentligen?

Signalspaning är den nya tidens spioneri, en teknik som är långt mer inträngande än tidigare former av mer ”personbaserat” spioneri à la kalla kriget och Le Carré. Övervakningen har en hisnande räckvidd. Ett exempel: ett av den brittiska signalspaningens program för att avlyssna fiberkablar har kodnamnet Tempora, och enligt uppgift kan det registreras över 600 miljoner ”telefonhändelser” inom ramen för programmet – varje dag. Detta är bara ett av hundratals liknande spionprogram som finns i bruk. Tekniken utvecklas snabbt och ambitionen är hela tiden att nå all kommunikation, avlyssna allt.

Det är givet att den personliga integriteten försvagas av en sådan utveckling. Även tilliten mellan stat och medborgare, som är underförstådd i den personliga integriteten, försvagas också. Den sociala kontrakt som håller ett samhälle samman sätts under tryck. Övervakningen formar sig till en attack mot en fungerande rättsstat. Ändå så ljumma reaktioner. Man kan få intrycket av att många har slutat bry sig om sin personliga integritet – men det stämmer inte. Vi ryggar inför intrång i våra fysiska liv. Jag tror ingen skulle acceptera en ogrundad husrannsakan eller fängelsedom. När Uppsala läns landsting låter TV3 filma en döende cancerpatient, utan patientens medgivande, och sända sekvensen i underhållningsprogrammet Sjukhuset väcker det avsky och blir rättssak. Har vi möjligen större acceptans för intrång i vår digitala sfär?

Signalspaningen är opersonlig. I sin grundform riktar den sig inte mot någon särskild och är därför svårare att uppleva som en personlig kränkning (Merkel, misstänkta terrorister och andra högprioriterade mål lär nog uppleva signalspaningen som ytterst riktad). Samtidigt är kränkningen omärklig, den förblir en aldrig bekräftad misstanke, vilket gör det svårt att reagera. Men ytterst bottnar oförmågan att reagera möjligen i att vi redan har accepterat den princip som styr övervakningen. Vi vet om att våra digitala liv registreras och analyseras in i minsta detalj. Våra personuppgifter säljs hela tiden vidare till annonsörer. Google analyserar våra sökningar och mejl. Företag registrerar våra köp. Vi är intensivt iakttagna. På ett internet som genomsyras av ekonomiska intressen är vi råmaterial i en global informationsekonomi.

Vad är då skillnaden mellan att Google eller en amerikansk underrättelsetjänst ser allt vi gör? Vi har ju redan internaliserat det bevakande ögat, den är en irriterande men oundviklig del av våra digitala liv. Vetskapen om att vi även övervakas utifrån politiskt styrda organisationer och globala säkerhetsintressen väger kanske helt enkelt inte så tungt. Men varför inte? Förmodligen därför att verklig protest skulle kräva en omfattande samhällsförändring.

Idag organiseras vårt samhälle i stor utsträckning som om det vore ett företag. Dess funktioner struktureras utifrån tanken att medborgare är kunder, brukare av tjänster, att allmännyttan drivs av utförare och vinstdrivande ägare. Medborgarskap formuleras på så sätt inom ramen för en kapitalistisk logik.

Den bransch som sysslar med nationell säkerhet är inget undantag. FRA och dess kollegor i andra länder agerar precis som företag: de har beställare som inriktar spaningen, de levererar ”produkter”, underrättelseanalyser, som framställs genom att de bearbetar ett råmaterial, våra digitala aktiviteter. Produkterna ingår i en ekonomi, de används för att påverka styrande, de är del av en utbredd handel mellan säkerhetstjänster.

Då ligger det nära till hands att den övervakning vi nu får höra talas om uppfattas som bara ytterligare en aktör som är intresserade av våra liv utifrån ett vinstintresse. Vi är redan råmaterial. Kanske ter sig då tanken att slippa övervakning inte bara omöjlig, men otänkbar, därför att en sådan förändring skulle kräva en revolution av hela samhällsordningen. Kansler Merkel inser det, och fortsätter att använda sin mobil.

Andreas Norman

Läs mer

Läs Bengt Erikssons recension av Andreas Normans En rasande eld, inklusive en brevväxling med författaren.

Och här kommenterar Björn Cederberg övervakningssamhället utifrån sin STASI-kunskap.